Utanför dörren stod grannen med ett stort, brett leende: Vi fick det, var orden som delades där ute på farstubron. Arboga har slagit till och fått försvarets centrallager, till förtret för Örebro och Nyköping till exempel. Detta skulle firas, och vad är väl då bättre att fira med än en cigarr och något gott att dricka till?

Cigarr: The Griffin Piramides (maduro, 5.25×38 )

Griffin Piramides

The Griffin lider av ”Oansenlig Gördel”-syndromet, som ni ser på bilden ovan. Förvisso en grip i guldtryck men det är också allt. Är själv mer förtjust i de mer avancerade gördlarna (AVO, A. Fuente eller Carlos Torano bara för att nämna några) men att döma en cigarr enkom på klädesvalet är inte helt rättvist. Cigarren tillhör Davidoff-familjen med Dominikanskt ursprung med täckblad från Connecticut Doften av cigarren är subtil utan att för den sakens skull vara avlägsen. Toner av trä, läder och en viss jordighet anas men är lätt återhållna (inte som den smocka som t.ex. CAOs Brazilia besitter). Täckbladet går åt det mörkbruna hållet, något steg ifrån barklooken som Macanudon har dock.

Tänder upp cigarren och smaken är behaglig från första draget. Det är en lätt, mild rök med viss sötma. Smaken är en dragning ovan nämnda trä/läder men även sötare toner som blandade sig mer än väl med whiskyn (se nedan). Liksom med Griffins XXII Perfecto var draget här en aningens forcerat, kan vara trevligt men det var precis på gränsen att vara underhållande. Dock tror jag att jag dels var lite snål med snoppningen och dels greppade cigarren lite för nära skärytan med läpparna, märkte att draget blev markant bättre när man tog en bit in på cigarren. Askan började lite svart (för dålig på rostningen?) men blev snart vackert askgrå med inslag av lite mörkare drag, efter ett tag kunde man ana bladens ådring som satt sitt märke på askan. Cigarren höll också ihop bra, 3.5 centimeter innan jag kände mig tvungen att aska av, mer av bekvämlighet än nöd.

Slutsatsen är att Griffins Piramides är en kvalitetscigarr som är lagom mild för att passa nybörjare men med tillräckligt intressanta och komplexa smaker för att tillgodose den lite mer bevandrade connaisseuren. Tror nog att cigarren sitter perfekt innan maten eller varför inte en kvällscigarr med ett litet glas av t.ex. Clynelish.

Cigarren kommer från en humidor med 65% RH beads och har förvarats utan cellofanomslaget

Whisky: Clynelish Distiller’s Edition 1991-2006
clynelish-copy.jpg Clynelish är en single malt (1% av produktionen, resten går till Johnnie Walker Gold Label) från Northern Highlands. Destilleriet började sin bana 1967 även om det destilleriet som då kallades Clynelish (Brora) först lades ner 1983. Den här Distiller’s Edition är lagrad på oloroso sherryfat och det märks redan när man luktar på whiskyn. Tydlig doft av just sherry men även en viss nötighet och honungstoner samt en eldighet dyker upp efter några sekunders doftande.

När man smakar på whiskyn så består intrycket även om man slås av den sötma och eldigheten som dyker upp, eldighet som man normalt förknippar med yngre vätskor. Efter detta första intryck börjar smakerna komma fram tydligare, nötigheten består och blandas upp med torkade frukter och en viss syrlighet (citrus?). På det hela taget en trevlig bekantskap som är ett bra alternativ om man inte vill slå ut smaklökarna med en rökig fiskebåt till whisky innan maten.