Liksom med CAO Gold så andades Brazilia-cigarren tid. När har man tid? Jo, på kvällen när allt lugnat ner sig. Sagt och gjort, på med rejält med kläder i den milt bistra marsnatten och slå sig ned för ytterligare en förstagångscigarr.

Cigarr: CAO Brazilia Samba (6 1/4 x 54)

CAO Brazilia Samba

Jag vet inte var jag hade läst det men jag hade fått för mig att CAOs Brazilia skulle vara en hästspark i fråga om upplevelse. Inte blev man mindre misstänksam när Conmemorativo-lådan packades upp och jag fick dofta på den mörkbruna cigarren. En kraftig jorddoft och en aningens stall anades bland de annars så tillbakalutade CAO-cigarrerna.

Cigarren kommer med ett mörkt, brasilianskt täckblad och nicaraguanskt innanmäte och liksom alla CAOs cigarrer jag hitintills testat var cigarren otroligt välbyggd och behaglig att hålla i, inte ett hålrum eller ojämnhet vad jag kunde känna. Som nämnt tidigare så doftar cigarren kraftigt av jord, stall men även sedvanliga toner av läder och en antydan av kaffe och choklad fanns där. Detta besannades när cigarren väl var tänd, även om röken visade sig vara behagligt söt och med ännu en ton, nämligen av vanilj/grädde.

CAO Brazilia Samba askaCAO Brazilia Samba aska

Första tredjedelen av cigarren bestod av återhållen sötma med vaniljton och med kryddor och jordighet. När halvtid närmade sig märkte jag att askan inte visade tecken på att krokna överhuvudtaget, ett faktum som återigen tyder på byggkvaliteten på dessa pjäser. Efter detta gick smaken över till kaffe/choklad när jag närmade mig sista tredjedelen. Övergången var förhållandevis påtaglig, plötsligt gick röken in i mer ”murriga” toner av jord, kryddor, läder och kaffe. Sötman fanns förvisso kvar men klart mer nedtonad än i början. På slutet tar kaffe och jord över helt och röken antog en stickighet men smaken hade fortfarande en behaglig rundhet kvar. Askan (som föll av direkt efter korten var tagna… igen) var marmormönstrad med en dragning åt mörkgrå där man kunde ana bladets ådring genom askpelaren.

(Cigarren har förvarats i 65% luftfuktighet utan cellofan)

Portvin: Smith Woodhouse 10 y.o. tawny port

Smith & Woodhouse

Efter att ha testat Churchill Vintage Port var det nu dags för nygammal favorit. Sedan den kom in i huset som julklapp för två vintrar sedan har den alltid varit en favorit; Smith Woodhouse 10 y.o. tawny port. Tanken den här gången var att ställa denna tawny mot ovan nämnda Churchill port för att se vad den skulle kunna ha att erbjuda tillsammans med en smakrik cigarr.

Först och främst kunde det inte vara större skillnad på att hälla upp denna tawny, gentemot Churchill-porten. Här är det en ljust röd port med tydlig dragning åt brunt emedan Churchill är mörkrött med en tydlig blåtoning. När man sticker ner näsan i glaset är det en mer komplex och återhållen doft som dyker upp (utan att vara knuten). Det är toner av bränt socker, torkad frukt och en viss nötighet som möter en. En provsmakning bekräftar också detta, tonvikten landar här på en perfekt avvägd sötma som blandar sig fint med russin- och torkad fruktsmaken och antydan av kola och bränt socker. Medan Churchill hade en överväldigande sötma och en ungdomlig fräschet håller denna tawny sig lite tillbaka, det är mer finess och mer makligt tempo på sötma och smaker. När det kommer till textur skiljer sig Smith & Woodhouse från Churchill med bristen på strävhet, det är en otroligt len och behaglig vätska som träffar gommen. Eftersmaken är behaglig och ligger kvar länge i munnen där nötigheten är det sista som försvinner.

Tillsammans med Brazilia var Smith Woodhouse tawny port ett utmärkt val. Nötigheten och kolatonen blandade sig väl med kaffe/chokladsmaken från cigarren. För referens skull tog jag ett litet glas Churchill och jämförde hur väl den kombinerades med cigarren men det blev inte särdeles bra, den kraftiga sötman och röda bären bröt väl hårt mot jordigheten.

Medan månen vandrade över den mörkblå natthimlen försvann båd portvin och cigarr i förhållandevis raskt takt och lagom till att Henry Mancini klingade ut i lurarna var även cigarren slut. Med en röktid på över timmen är det en cigarr som kan komma väl till pass nu när vår och sommar närmar sig Sverige med stormsteg. En sen kväll med ett glas port och en Samba utmed Arbogaån är ett scenario jag kan leva med… länge.