Kylan ville inte släppa taget. Det var som om den anade den anstormade värmen och ville få ut de allra sista, frostade timmarna av sitt grepp om Sverige. Isande vind var inget som hindrade herrarna Dahlén och Åkerberg att avnjuta varsin cigarr med tillhörande port på farstubron dock.

Cigarr: Avo XO Intermezzo (5.5 x 50)

avo-xo-intermezzo.jpg

Avo Intermezzo tillhör den första omgången med cigarrer som beställdes för att fylla på den nyförvärvade humidoren. Var endast bekant med dem genom Steffo Törnquists bok Njut! där de omnämns som en sort som ”ska” finnas i en humidor. Sagt och gjort…

Första intrycket är lite skört. Cigarren väger förhållandevis lätt i handen och känns en aningens ihålig. Det är ingen batong likt, till exempel, CAOs Italia, här handlar det mer om finess och finlir än om råstyrka. Cigarren är omgiven av täckblad från Connecticut (shade-typ) och binder av Olorsort och innerst hittar man Piloto Cubano-tobak som inlaga.

Intermezzon doftar en aningens jordigt, förutom tobaksdoft med en viss läder- och cederton. Det är en viss kryddighet bakom, dock är allt detta rätt återhållsamt i doftväg. Väl tänd visar det sig att cigarrens drag är alldeles utmärkt, det är utan ansträngning som rök dras in, en mycket behaglig (och föredömlig) upplevelse. Röken är mellantjock, vit med ett lätt drag åt det bruna hållet. Smaken är neutral, varken söt eller bitter men med en anstrykning av de klassiska läder- och trätonerna som jag tycker i stort var cigarr besitter. Liksom doften som otänd är dessa smaker bitvis diskreta, de tar aldrig över utan håller sig på den milda sidan. Efter dryga halva cigarren har lädertonerna vuxit sig lite starkare tillsammans med en behaglig kryddighet en anstrykning av muskotnöt anas.

Cigarren är slut när cirka fyra centimeter återstår, då har kryddigheten precis övergått till en skarpare, pepprig ton. På just det här exemplaret började faktiskt täckbladet lossna mot slutet, men det är inget jag upplevt med andra exemplar så jag förutsätter att detta kan tillskrivas slumpen. Askan var klart mer porös och utan motsvarande vidhäftningsförmåga som tidigare provade cigarrer. Askpelaren visade sig vara mer uppbruten färgmässigt än andra cigarrer jag prövat. Liksom med röken, fanns här en mild dragning åt brunt i allt det gråmarmorerade, men även en hel del mörkgrå inslag.

Brinntiden på cigarren håller sig under timmen och med tanke på den milda tonen kan jag tänka mig att cigarren är en bra start på en semestermorgon eller sent en varm sommarkväll. De är ju i antågande så planer bör definitivt göras för just dessa tillfällen.

(Cigarren har förvarats i 65% luftfuktighet utan cellofan)

Portvin: Graham’s Late Bottled Vintage port (2000)

Det var en perfekt ursäkt att ”bara” ta vändan förbi starkvinshyllan på Systemet för att se om det kanske fanns något nytt (för mig) portvin att slå klorna i. Jag blev inte besviken…

Graham’s LBV 2000Med ett attraktivt pris (149 SEK, info finns som PDF här) var Graham’s LBV en intressant jämförelseport gentemot Churchill’s LBV. På pappret verkar de fullt jämförbara men redan vid upphällning märktes det skillnad. Graham’s, i mitt tycke, har inte alls den dragning åt blått och, till viss del, brunt som Churchill’s har. Visst, här pratar vi nyansskillnader men tillräckligt för att det ska märkas utan att ha glasen bredvid varandra.

På doftsidan är det främst sötlakrits och mörka bär som är framträdande. Min näsa sig mig att det finns en viss kryddighet / friskhet bakom det hela, vilket kanske förklarar vinhusets egen kommentar (”mint and eucalyptus”). Smaken är angenämt avrundad, de mörka bären fortsätter tillsammans med lite tobak, sötlakrits och kryddighet. Allt detta avslutas med visst träinslag och fint definierad sötma, en smak som verkligen ger mersmak utan att trötta ut gommen. I strukturen finns det en klar strävhet, inte riktigt lika stor som i Churchill’s men tillräckligt för att överläppen ska gå lite mer trögt över framtänderna.

Tillsammans med Intermezzon var portvinet fullt dugligt, ingen fullträff men inte heller ett misslyckande. Med tanke på cigarrens milda smak borde en tawny (som tidigare provade Smith Woodhouse) sitta som gjuten till. Nu var det mer en behaglig bi-not, cigarr och port möttes aldrig riktigt, inte det kompletta giftemål som man ibland har turen (skickligheten) att få till.