Lagom utsjasad och inte på något humör för någonting särskilt såg prospektet för en cigarrecension ut som en god idé. Ett kort ögonkast på termometern visade på att vädret förutsett min handling; +4 grader och på väg ner… igen. Säger som jag sagt i ett otal recensioner innan; skam den som ger sig.

Cigarr: CAO Maduro Rothschild (4.5 x 50)

CAO Maduro

Köpta på en höft eftersom de fanns som singles hos Lynn är CAO Maduro en tilltalande cigarr. Madurotäckblad som är vackert chokladigt mörkbruna och med en blodröd gördel till är cigarren snygg både i handen och humidoren. Det är, som med alla CAO cigarrer hitintills, en föredömligt välbyggd cigarr; hård utan att vara som av sten, slät och utan någon större ådring eller utstickande detaljer på täckbladet. Oljeutsöndring förekommer men inte riktigt i den glänsande omfattning som med till exempel Macanudo Maduro.

Tänd är cigarren, som med många maduro-fränder, en fråga om choklad och till viss del kaffe. Till en början är det svårt att säga om det är kaffe eller choklad men ganska snart tycker jag mig märka av en dragning choklad med en viss bränd ton. Utöver chokladen är det gräs och kryddor som känns i röken, i eftersmaken kommer också en jordnötston med under en rätt lång tid. Under egentligen hela röktiden är CAOn förvånansvärt sammanhängande, de två första tredjedelarna är faktiskt väldigt snarlika med sin choklad/gräs/nötton. Kanske kan man ana en viss läderdragning också men den håller sig väl i bakgrunden. Det är faktiskt på absolut sista sträckan som jag märker en förändring av smaken,av mynta, strax innan cigarren gav upp med kanske 2.5-3 centimeter kvar.

Cigarr & cognac på farstubron

Efter lite mer än en tredjedel märker jag av att cigarren brinner lite snett och korrigerar, något som måste upprepas på finalen. Det är något jag inte märkt av med andra CAO-cigarrer, funderar på om det kan ha att göra med det faktum att det blåste en del ute under vissa perioder. Askan som ansamlas går i de sedvanliga spräckliga, gråvita nyanserna (med en viss brunhet, tror det blev av glödkorrigeringen) och med de vackra ådringarna från tobaksbladet kvar, inbrända allt eftersom. Som syns på bilden var askan en aningens krokig vilket föranledde en avaskning innan jag skulle få allt i knät. Vanligtvis brukar CAOs cigarrer har en grym vidhäftningsförmåga.

CAO och aska

Som kanske framgått av recensionerna här på Terroir har jag blivit väldigt förtjust i CAOs produkter. Med ett benhårt kvalitetstänkande, väl genomtänkta cigarrtyper och behagligt båd för gom och öga är de några jag mer än gärna har i humidoren. CAO Maduro är inget undantag, en kryddig och smakrik cigarr som håller sig på mediumsidan av smakupplevelsen.

(Cigarren har förvarats i 65% luftfuktighet utan cellofan)

Cognac: Grönstedts VS (***)

Grönstedts VS ***

Även när det kommer till cognac har jag ett märke framför andra jag brukar återkomma till: Grönstedts. Kalla det tråkigt svenskt, kalla det för bekvämlighet då man inte är ute och flänger allt för mycket i världen och kommer åt andra märken men faktum kvarstår; Grönstedts olika cognacsorter står sig riktigt bra i fråga om smak och upplevelse.

Grönstedts VS är den enklaste cognacen utav Grönstedts fem standardsorter, genomsnittsåldern ligger på cirka fyra år enligt Grönstedt själva (graderingen VS, very superior, innebär att yngsta beståndsdelen i drycken måste vara minst två år). För inte alltför länge sedan gjordes designen om på etikett (och kork, från metall till plast), ”för att kunderna ska tydligt kunna se skillnaden” var orsaken enligt V&S, själv tycker jag att flaskan ser klart mindre aptitlig ut nu. Exempel på den gamla sortens etikett hittas här, se och jämför själv vad ni föredrar.

Cognacen har en tydlig druv/russinton när man luktar på den, bakom dessa fruktiga noter kan man ana fatkaraktär och lite bränt socker. Smaken är inte alltför upphetsande, det är en rejäl eldighet i smaken. Utöver detta är det russin, fat och kola/bränt socker som biter sig kvar en kort stund. Eftersmaken är inte särskilt lång och det känns lite ”tomt” i smaken, inte samma fyllighet helt enkelt till skillnad från äldre cognacstyper.

Trestjärna är en cognac som kanske inte är det optimala valet efter maten eller när man vill ha en smakupplevelse av rang. Däremot har jag kommit att börja använda den alltmer som en aperitif, till vilket den duger alldeles ypperligt. Till CAO Maduro var cognacen helt okey, fattonen och det brända sockret blandar sig väl med choklad- och kaffetonen från cigarren. Däremot tar spritigheten i cognacen och förtar smaken en aningens, ett faktum som gör att jag mer och mer föredrar en port eller varför inte en stout när jag tar en cigarr.

Och med denna post passar Terroir på att fira 100:ade inlägget! Stort tack till alla som läser, hoppas ni har nöje av materialet här…