Efter att ha följt diskussionenCarlscorona gällande märket Avo blev jag lite sugen på att testa den maduro-variant jag hade liggande i humidoren. Sagt och gjort, cigarr tändes och förväntan var inställd på… ja, inte var det vad som dök upp till en början i alla fall.

Cigar: Avo Maduro belicoso (6 x 48 )

Avo Maduro belicoso

Den mörka cigarren kommer med en läcker gördel som går i mattsvart och silver samt den numera klassiska, och stilrena, logotypen. Täckbladet, ett Connecticut Broadleaf maduro, är mörkbrunt och lätt, lätt oljigt samtidigt som man genom att dra fingrarna över kroppen får ett lite knotigt intryck. Byggkvaliteten är det inget fel på, den är jämnt rullad och håller ihop fint när man utsätter cigarren för lite tryck. Apropå täckbladet och dess ursprung kanske man bör nämna något om bestånsddelarn. Cigarren har, förutom täckbladet, samma beståndsdelar som Avo Classic vilket innebär en inlaga med tobak av typ San Vicente och Olor som lagrats upp till fyra år medan täckbladet har fermenterats två gånger och lagrats upp till tre år.

Något som förvånar är att maduro-sorten tydligen inte egentligen säljs i Europa, dock har Brobergs dessa till försäljning. Lite charmigt med denna exklusiva känsla som för en gångs skull förlänas oss svenskar.

En passus
Jag tänder cigarren och drar första draget (riktigt bra drag), slås direkt av hur lite maduro den smakar. Den är väldigt tillbakalutad, något som gör mig lite förbryllad. Förvåningen sitter i tills jag tar en klunk av ett glas port och inser att den smakar definitivt inte som den ska. Sakta börjar jag inse att jag och mina smaklökar med största sannolikhet har blivit mintförgiftad. Detta släppte efter ett idogt jobbande med att skölja munhålan med port och rök, dock så bör första tredjedelens omdömen tas med en lätt nypa salt.

Efter jag blivit av med min orala begränsning börjar cigarrens smaker växa allt eftersom. I början var det kryddighet och gräs som dominerade, framåt slutet på den första tredjedelen kom dock en väldigt pregnant läderton i röken. Jag väntar fortfarande på den ”klassiska” madurosmaken (eller snarare; det man förknippar med maduro), choklad och kaffe i alla dess sorter, och ganska snart börjar jag märka av att en avrundad chokladton smyger sig in. Runt halvtidsmärket tar en brödighet över den dominerande ställningen, en ton som rätt så omgående får sällskap av en behaglig nötighet. Dessa två toner sitter sen i under resterande delen av cigarren, när kanske tre centimeter återstår tar det hela en vändig till beska och stickighet och jag ser det för gott att lägga ner pinnen.

Askan visade sig vara lite lurig, till en början såg den ut att ha den ack så önskvärda hårdheten och vidhäftningsförmågan hos epoxylim, detta visade sig dock snart vara falskt då jag fick askan i knät efter ett tag. Efter detta var jag mer misstänksam och såg till att aska lite oftare, när dessa brända rester knackades av kändes det till och med att det var poröst och och inte särskilt hållbart. Och apropå brinnegenskaper visade sig cigarren ha den rätt underhållande förmågan att ”poppa” till med jämna mellanrum, som om man rökte granved. Har hört talas om det men inte råkat ut för det i någon större utsträckning.

Avo Maduro lämnar inget större avtryck, det är en trevlig cigarr som är fullkomligt rökbar men det finns klart härligare maduros i den här prisklassen som jag hellre skulle ta. Samtidigt bör man hålla i åtanke mintfadäsen vilket nog får föranleda fler provningar innan betyget helt stansas på denna cigarr.

(Cigarren har förvarats i 65% luftfuktighet utan cellofan)