Att gå igenom en humidor är lite utav en nutidshistorielektion. Ta till exempel cigarren som recenseras här, Zino Classic, en pinne som ingick i ett litet paket jag fick när jag slutade i ett projekt nere i Linköping. Att pröva en sådan är klart roligare än egenköpta då det också ligger en tanke bakom. Än bättre är det då det är en helt okänd sort för mig.

Cigarr: Zino Classic No 6 (5 x 50)

Zino Classic No 6

Cigarrer från det numer legendariska märket Zino kanske inte behöver någon närmare introduktion, men vi tar en snabbtitt på Zino Classic för de som (liksom jag) är nybörjare på denna cigarr.

Zino Classic är en ersättare för den tidigare modellen Mouton Cadet, den har sitt ursprung i Dominikanska Republiken såsom alla Zino-cigarrer. Just Classic-varianten kommer i sex varianter (1, 3, 5, 6, 7 och 8 slutligen) och den provade cigarren är alltså 6:an, en robusto. Cigarren har ett Ecuadorianskt täckblad och fylld med Jamastranblad från Honduras samt tobakssorter från bland andra Dominkanska Republiken.

Robuston är mellanbrun i färgen, väldigt liten antydan till ådring och sammetslen när man tar i den. Välbyggd utan att vara kompakt, denna cigarr känns, i kombination med den tjusiga gördeln, riktigt distingerad. Doften från cigarren är lätt söt där trä- och läderton är de tydligaste dofterna.

Ett glas, en cigarr och massor med ljus - stilheten är öronbedövandeDet är inte särskilt svårt att få igång glöden på cigarren och väl tänd är draget åt det lätta hållet utan att bli för ”blåsig”. Röken är i början kryddig med inslag av vitpeppar och kanel som blandas upp med en mineralton. Även om det är en avrundad smak så blir röken inte särskilt söt utan håller sig rätt så neutral här i början. Ganska snart blandas de tidiga smakerna ut med trä och vanilj samtidigt som pepparsmaken blir lite mer bitig. Något som kan låta lite som en paradox i detta är att röken samtidigt antar en fruktighet.

In på andra tredjedelen tilltar fruktigheten i kombination med en tydligare kryddton som ackompanjeras av rostat kaffe. Efter ett tag undrar jag om portvinet spökar men inte då, jag tar ett bloss till och inser att det finns en tydlig anstrykning av hallonsylt i röken. Well, that’s a first…

In på sista delen av cigarren blir röken alltmer krämig och antar ett visst bett, en liten stickighet som snabbt släpper och ersätts av fruktigheten, lädersmak och, ytterligare en överraskning, lemon curd (!). På absoluta slutet kommer hallonsmaken tillbaka som för att påminna om att denna cigarr definitivt inte gick att sätta i ett enskilt fack.

När cigarren läggs ner märker jag av ett visst nikotinsnurr, så den som är lite ovan vid denna effekt bör tänka på detta. Även om cigarren är något luftigt byggd var askan förhållandevis fast genom rökningen, ljusgrå och fast var det ingen antydan till att landa i knät. Röktiden hamnar på dryga 80 minuter.

Med tanke på komplexiteten och smakbrytningarna tror jag att den här cigarren verkligen behöver ha sin tid och plats. Efter maten eller en sen eftermiddag i trädgården kanske vore en passande stund?

Dryck: Smith Woodhouse Late Bottle Vintage 1995 (port)

Smith Woodhouse LBV 1995Smith Woodhouse har varit en favorit hemma sedan jag provade på deras tioåriga tawny port (recenserad här) och det krävdes inte många sekunders fundering innan jag tog med mig deras LBV hem för att testa. Denna port är alltså en Late Bottle Vintage, något som innebär att den fått mogna på fat några år innan den tappats upp på flaska och fått mogna ytterligare. På flaskan står det att läsa att portvinet sattes i tunna 1995 och tappades på flaska 1999, en sista titt visar att den också är ofiltrerad (något som skulle kunna innebära att den kan vinna på några års lagring).

Tittar man på vinet i glaset är det en kompakt mörk, mörkröd färg men anstrykningar av blått. Enligt systemet själva ska det vara en anstrykning av tegel i färgen men jag tycker nog att paletten går mer åt det blåa hållet.

Doften av vinet är stor och söt, det är främst mörka bär och kryddor man kan skönja här. Förvånansvärt lite av den russindoft man annars brukar kunna urskilja. Utöver bären och kryddorna (anis/salmiak och mer därtill), färska sådana skulle jag säga, så är det mineral/jord man kan känna av. Mycket behaglig och rätt så öppen doft.

Jag slås av att vinet är rätt så strävt när jag dricker av det, inte den söta safttonen som ibland vissa LBVer kan ”lida” av. Kryddigheten från doften återkommer i den främre, mer pregnanta smaken. Här känner jag av främst tobak men även pepprighet som även tar sig uttryck i ett visst bett från alkoholen (20% vol.). Efter ett tag kommer en mjuk sötlakritston krypande som väger av bra mot strävheten. Summa summarum är det här portvinet klart prisvärt som en LBV, klår till exempel Churchill på fingrarna (men då skiljer det också fem år mellan dem). Rekommenderas varmt, undrar om inte den här porten kan göra sig riktigt bra som ett ostvin…

Portvin och Christopher Hitchens verbala förmågor - två saker som alltid går väl ihop

Med tanke på Zino-cigarrens återkommande fruktighet var portvinet inte alls så dumt till, även om de två kontrahenterna inte blandade sig lika väl vid andra tillfällen. I och med portvinets strävhet och mörka bär tror jag att den skulle kanske göra sig väl mot en maduro-cigarr, Zino-cigarren skulle jag nog para ihop med en väl avrundad cognac, rom eller calvados.

(Cigarren har förvarats i 65% luftfuktighet utan cellofan)