När det händer stora sakerTerroir så får man ju passa på att fira också, såsom ett ettårsfirande till exempel. Sagt och gjort, en Romeo y Julieta Edición Limitada 2007 togs fram och ett glas De Luze XO cognac hälldes upp och munnen ställdes in på läge njutning.

Cigarr: Rome y Julieta Escudos Edición Limitada 2007 (5.5 x 50)

Ytterligare en av dessa cigarrer som dök upp för ett tag sedan som varit oprovade fram tills nu. Jag var lite osäker på om den fått ligga till sig ordentligt men samtidigt var det alltför frestande att inte få klippa upp cigarren och provsmaka.

Cigarren kommer, som synes, med en tjusig extragördel som adderar till stämningen när man ska snoppa denna pjäs. Hållen i handen känns det att den är jämnt rullad, föga förvånande är det i båda ändarna man känner av en viss skillnad i hårdhet. Det mellanbruna täckbladet är lätt ådrigt och lite, lite knöligt, inte så att det stör men samtidigt är det inte en cigarr som ser ut att ha gjorts i en maskin. Däremot är känslan av den avklippta änden instucken i munnen en känsla av ren sammet. Otroligt lent och mjukt.

Dofterna från den otända cigarren går i kryddor, trä och jordighet, även om de är subtila. Jag tänder cigarren och känner på draget. Det är lite åt det knutna hållet, mer stängd än vidöppen men fortfarande behagligt motstånd. Det går snabbt att få glöd på cigarren, strax efter att lågan närmat sig foten har jag en perfekt liten ring av glöd.

Bland det första jag funderar på när jag drar bloss på en cigarr är hur jag upplever röken ifråga om struktur, en inte helt oväsentlig aspekt. För denna cigarr är det en tjock och krämig rök från början med påtaglig rundhet. I början känner jag av en viss anisantydan tillsammans med russin.

Dock blir jag lite konfunderad då cigarren efter ett tag går in i en ton som är bitter och smakar aska, funderar på om det kan vara den beryktade sjukperioden som folk diskuterat. Snart kunde jag lägga farhågorna åt sidan då denna del gav upp rätt snabbt och ersattes av en smak av smörkola, choklad och jord. Första tredjedelen avslutar på ett väl sammanfattat sätt då det är russin och choklad som följer med mig in på den andra tredjedelen.

Den här delen var en väldigt jämn historia, den inleds med en mild antydan av té även om de dominerande tonerna är av jord och kryddighet med en riktigt bra sötma. Kryddigheten tycker jag mig kunna härleda till en ton av muskotnöt i röken. Jämnheten i smaken fortsätter in på sista delen av cigarren, jord samt kryddighet omslutna av en bra sötma förblir de bestående intrycken.

Cigarren var riktigt trevlig men kanske inte den fantastiska upplevelse jag mer eller mindre förväntat mig. Något säger mig att cigarren skulle vinna rejält på att stoppas undan några år och sen rökas, vi får se om jag orkar ta tag i detta projekt (och recensera det!).

Med en röktid på strax under två timmar är cigarren en behaglig avkoppling som inte kräver 100% närvaro av den som röker. Tittar man på tiden som den var rökbar bör den hugade spekulanten fundera på om denna cigarr inte vore den perfekta avslutningen på en stor middag.

Cognac: De Luze XO

Baron Alfred de Luze grundade De Luze 1820, endast 23 år gammal, ett företag som senare skulle komma att bli De Luze & Fils. Företaget var inte bara duktiga på cognac utan var också välrenomerade inom vinbranschen där Bordeaux-vin tillhörde specialiteten. 1980 köptes företaget upp av Remy Cointreau-gruppen.

Det som slår en först är den sobra designen på den droppformade flaskan, behaglig både för ögat och handen. Dessutom är den väldigt behaglig att hälla från, klart smidigare med en ”riktig” kork än t.ex. Grönstedts skruvkorkar.

Tittar man på färgen ser man att cognacen är mellanbrun till färgen med en dragning åt det gulgröna hållet. Doften från doftkupan är en rik blandning av apelsinskal, choklad, nötter och med en viss vaniljton. Dessutom tycker jag att spritångorna inte slår knock out då man försöker lukta, något som många andra cognactyper levererar.

Cognacens smak är, först och främst, behagligt söt och rund, helt enkelt inbjudande. Efter detta första intryck märker jag av en tydlig dominans av mörk choklad i smaken, en smak som blandas väl ut med en fatton som kommer på eftersmaken. Den doft av apelsin som jag kände kunde jag inte riktigt hitta i smaken även om en viss syrlighet säkerligen skulle kunna klassificeras som ”citrus”.

Tillsammans med cigarren var cognacen fullkomligt passabel, det var inga storverk i denna kombination utan båda gjorde vad de skulle. Jag antar att denna cognac, i och med de stora chokladtonerna, skulle kunna göra sig med en El Rey del Mundo Robusto Larga eller en Cao Brazilia Samba där madurotonerna nog gifter sig än bättre.