Södetuna slott, når inte hela vägen fram

Södetuna slott, når inte hela vägen fram

Efter att nog med tid lagts mellan att varit på plats och dags dato har jag haft möjlighet att reflektera lite över vistelsen och, på sätt och vis, ge något av en recension utav detta Södertuna Slott.

Det var i början på november som vi ställde gps’en på Gnesta och iväg vi for, till det slott som DNs hotellpatrull hade sagt så mycket gott om. Ankomsten var lite senare än tänkt men väl inom rimlig tid för att hinna hugga in på det afternoon tea som skulle serveras… trodde vi i alla fall. Istället möttes vi av förhållandevis tomma brickor, lite fantasilös uppdukning samt snittar där kanterna fortfarande var kvar (tanken svindlar!). Det var kanske inte den bästa starten på vistelsen, men det var något man la bakom sig och försökte uppskatta nuet.

Istället bar det ut över stock och sten med jycke i släptåg (men allt som oftast på point) i de parker som omgärdar slottet. Det är här som Södertuna kan skina, för det lär nog vara svårt att hitta härligare omgivningar att ströva omkring i. Lägg då till att tidpunkten var väl vald för att få maximal Sleepy Hollow-känsla, inte illa.

Tanken fanns att man skulle kanske utnyttja spa-möjligheterna eller det vedeldade karet som fanns tillgängligt, men med fullsmockat spa (inklusive tjo’ande och tjim’ande barn) och överfull tunna kändes det knappast särskilt lockande. Vilande på rummet kändes som en bättre idé.

Rummet, ja. Tänk dig Scandic/Quality-klass och… ja, ungefär så. Varken något värre eller något mer tidsenligt/trevligare. Lite synd på miljön men samtidigt inget att direkt totalt racka ner på.

Restaurangen visade sig kunna prestera ungefär som förväntat. Menyn för denna helg såg ut på följande vis:

Förrätt: Gravad, tunt skivad pepparbiff med örtbakad pumpa och rödlöksgelé

Huvudrätt: Pilgrimsmusselfärserad piggvar med blåmusselsås och moandelspotatispuré julienne och friterad sötpotatis.

Ostbuffé

Efterrätt: Choklad- och pinkenötskaka med päronchips och vit chokladsorbet

Till detta serverades ett passande vinpaket (395 SEK / pers).

Denna meny hade huvudrätten som stjärna, för det var en riktigt god piggvar. Förrätten var ok, men lite intetsägande (pepparbiff till trots) medan ostbuffén var väldfyld med många trevliga ostar… de gånger de fylldes på, för det tog slut fort. Efterrätten var väldigt intetsägande, en vardaglig liknelse vore en duglig kladdkaka och en kula med Carte D’Or-glass.

Slutligen fanns kaffe och thé att inta i salongerna på slottet. För den som ville fanns möjlighet att smälta maten till en så kallad spökvandring, själv drog jag mig så långt bort jag bara kunde då jag anade en viss… lokalteatertillställning av det hela. Den fördomen behövde jag inte revidera, om vi låter det vara vid det.

Södertuna visade sig vara begåvade med ett väl tilltaget förråd med Armangac utav alla möjliga årgångar, således blev man tvungen att prova en årgång 1971. Väldigt trevlig och behaglig som avec, även om jag nog skulle föredra en calva av liknande ålder i en sådan miljö. Salongen vi satt i var nämligen utav modell britiskt bibliotek, komplett med mörka träpaneler, stora fåtöljer och en sprakande brasa.

Morgonen därpå intogs en frukostbuffé i huvudbyggnaden, och jag undrar om inte Scandic City Linköpings restaurangchef varit i farten, för maken till taskig logistik fick man leta efter. Köer som korsade varandra, folk som kommer från båda hållen, bestick som tar slut och inte fylls på et cetera et cetera. Detta något frustrerade morgonstund blev inte bättre av att vi hamnade i kön från helvetet vid utcheckning. Någon smart individ krävde att kvittot skulle vara rättstavat för bokföringens skull, något som ledde till totalt kanske femton minuters köande. Som lök på laxen visar det sig att man inte meddelat, vid bokning, att en hundavgift tas ut på dryga 250 kronor. Nog att det är tacknämligt att ta med jycken, men detta borde kunna framgå lite tydligare.

Nå, för dryga fyra tusen kronor så förväntar jag mig en klart bättre, roligare och givande upplevelse än Södertuna Slott har att erbjuda. Kanske är mina minnen lite för rosenskimrande, men jag kan inte låta bli att jämföra med Yxtaholms Slott… och den matchen vinner Yxtaholm, utan problem.

Ej värt pengarna, säger jag.