Humor


Povel Ramel

DN och SvD meddelar att Povel Ramel har avlidit, 85 år gammal. Kanske inte helt oväntat då han uteblev från Karamelodiktceremonin tidigare i veckan men naturligtvis otroligt tråkigt. Sverige har blivit av med en stor artist, författare, komiker och allt-i-allo glädjeskapare.

Personligen blev jag upplyst om Ramels förträfflighet via faderns urgamla kassettband med Jättebum. Minns inte vilken i ordningen (två?) men likväl så var det en stor favorit att lyssna på, även som liten. Finns mycket nostalgi i den föreställning (”jävlar vad det gick undan när jag red på Trabant!”) och det kommer alltid ligga nära om hjärtat.

Tyvärr finns det inte så mycket material på nätet för den nyfikne; SVT har ett litet klipp, Två klipp från Youtube finns (första och andra klippet) från ett framträdande på TV4 Morgon.

Färden gå mot Vingåker och fem dagars kursande i… kortklippthet och framåthet I guess. Tills dess, om jag inte får tid att checka in lite kort från den utrikiska ”the road” så får ni hålla till godo med följande:

Musik – Stanley Jordan spelar Autumn Leaves, komp och melodi själv, helt otroligt. Märk väl att den här killen är värd att kolla upp, finns en hel drös med klipp på YouTube:

Arrested Development – Samlingen av chicken dance, alltid bra i förhandlingssituationer:

Arrested Development – Dockan Franklin säger saker som ”whitey wasn’t ready to hear”:

Vi hörs på fredag, hoppas tid finnes för en cigarr och något drickbart även för er…

Återigen ett klipp från Le Grand Restaurant och återigen är den like briljante Louis de Funès som står för humor, fysisk likväl som verbal. En lektion i grace och serveringsteknik övergår raskt till hysterisk kosackdans och glada tillrop.

[http://www.youtube.com/watch?v=XxEvBIhK45k]

En av komedins stora visar prov på inte bara fantastiskt levererande av repliker utan också en skapligt vass humor i en tid som inte var alltför långt gången sen WWII. Hur som är det fruktansvärt roligt… och vad viktigare är; det får bli dagens inlägg i väntan på lite fler recensioner och nyheter från le monde de bon vivant.

Scenen är från Le Grand Restaurant (1966)

Om ni är en vän av välskriven, brittisk humor så torde serien Jeeves & Wooster passar er som hand i handske, om ni nu hade missat den. Baserad på PG Wodehouses böcker om den oförbätterlige ungkarlen Bertram Wooster (Hugh Laurie) och dennes betjänt Jeeves (Stephen Fry) är tv-serien kort och gott en pärla. Ta bara en titt på hur Jeeves introduceras till Wooster som varit ute på en synnerligen ansträngande kvällstur:

För den som är sugen att veta mer om denna serie (som för övrigt är obligatorisk att titta på) kan man läsa mer på den informativa och mycket snygga Hat Sharpening Shop. Hittade dessutom det här klippet på YouTube:

Är man i köpartagen finns hela serien att köpa (Discshop.se 695:-, Play.com 62 euro). Tills dess; pip-pip!

Efter det politiktjafs (som jag försöker undvika allt som oftast, blir dock för provocerad ibland) som dök upp på bloggen likt ett glas Xanté när man tror det är XO-cognac så går vi över till det oseriösa, men roliga, för en stund.

En av de mest underskattade serierna som var otroligt framåt för sin tid; Duckman. Håll tillgodo med ”prick”-sången.

TV-serien Qi är det bästa som hänt… BRITTISK tv. Här i Sverige har vi ett gäng hjärndöda idiotfrågeprogram där idiotin bland deltagarnas uppenbart repade ”vitsigheter” överträffas av fårskocken som tittar på skräpet. Men i Storbritannien har man frågeprogram som inte bara är smockfyllda med klurig fakta, det är förbannat roligt också.

Vem annars  än Stephen Fry skulle ha en rapp och förbaskat rolig uppläxning av en av deltagarna på grund av dennes bristande grammatik? Lycka till, Martin Timell.

Nästa sida »