Recension


Förutom hygrometer är det tändare som tenderar att engagera de flesta när det kommer till cigarrer och tekniksnack. ”Vilken är billigast OCH bäst?”, ”Vilka har tre lågor?”, ”vad kostar det att köpa från affär X?” och så vidare. Efter ett tag av nyttjande av framför allt två stycken tändare, en stor och en liten, har det nu blivit dags att anförskaffa några till.

Från v. - Jula, Deal Extreme plast, Deal Extreme metall, Clas O. 'The Burninator'

Från v. - Jula, Deal Extreme plast, Deal Extreme metall, Clas 'The Burninator' Ohlson

Genom detta köp passar det således utmärkt att skriva en kortare recension om de olika tändarna och fördelar samt nackdelar med avseende på funktion, design och pris.

Jula-tändaren

Jula-tändaren

Tändare: Jula, no-name
Pris: 59 SEK
Omdöme: Kom med en hiskelig, blå lysdiod i botten. Fixades enkelt genom att riva ur den lilla kabeln som återfanns i botten av tändaren. Har fungerat felfritt nu i dryga två år men har på slutet blivit lite kinkig i att tända, trots tömmande av tanken. På denna modell sitter gasvredet väldigt lättillgängligt, dock kan man inte ställa någon gas/luftblandning. Tändarens säkerhetsanordning är riktigt stabil, när knappen trycks ner öppnas ett metallock. Förhållandevis säkert men skyddar inte mot vådaskott. Hur som, väldigt prisvärd, för att vara Sverige.

Plastig tändare

Plastig tändare

Tändare: Jet 1300-C Butane Lighter
Pris: 23 SEK, köpt på dealextreme.com
Omdöme: PLAST! är det första man tänker på när man packar upp tändaren. Plastigt värre i fråga om lås (två stycken), täckkåpa samt avtryckare. En rätt smidig sak är att tändaren kommer med en rund botten men det skickas med en ”fot”, om man nu vill ha tändaren upprätt. Gasflöde regleras genom en ventil i botten, lite krånglig att vrida på om man inte har skruvmejsel eller liten bordskniv (se nedan). Enkel att tända, enkel att hantera. Dock väldigt plastig, men för 23 riksdaler kan man ta det…

Tändare, modell rejäl

Tändare, modell rejäl

Tändare: Metallic Butane Jet Lighter
Pris: 30 SEK, köpt på dealextreme.com
Omdöme: Om den förra tändaren var plastig är detta dess totala motsats… för pengarna. Tung, gedigen, rejäl infästning (förutom ett visst wobble vid mynningen) och ordentlig avtryckare. Notera dock att denna tändare har otroligt dåligt lås, risk för byxbrand föreligger. Även denna tändare har ett litet krångligare system för att reglera gasflödet. En skruvmejsel eller liten bordskniv bör vara till hands.


The Burninator

The Burninator

Tändare: Gasbrännare Capere
Pris: 198 SEK, köpt på Clas Ohlson
Omdöme: Visst, ni kanske aldrig kommer använda denna brännare till dess egentliga användningsområden (bränna sockret på crème brulé-puddingar), men nog är det något visst att hålla den i handen. Plasthölje med gummigrepp, metalldelar samt keramikinsats vid munstycket. Det är allt brännaren består av. Klockren mekaniskt, tänder allt som oftast på första eller andra försöket. Ställbar gas/luft-blandning samt gasflöde garanterar att man inte behöver elda upp sin cigarr. Rejäl tank som ytterst sällan behöver påfyllning, detta trots att den gärna kommer till användning som ljuständare och annat. Mycket bra tändare att ha som bordständare helt enkelt, kommer varmt rekommenderad.

Brännaren kommer med den redigaste säkerhetsanordningen av alla tändare, här måste man föra ner ett bleck för att kunna trycka in knappen. Problemet är att det kan bli rätt tradigt om man gör det ofta. Då är ett tips, om man inte har barn hemma det vill säga, att bli av med denna lilla detalj. Detta göras enklast genom att föra ner blecket följt av att man lägger på en limklutt på blecket och dess fog gentemot brännaren. Sedan kan man tända upprepade gånger.


Passus: ett varningens ord – köp för guds skull inte Clas Ohlsons s.k. ”stormtändare” (169 SEK). Otroligt dåligt byggd, ej pålitlig vid tändning och blir varm på nolltid. Pengarna i sjön, bokstavligt talat.

Efter lång frånvaro är det dags att ge sig i kast med ytterligare en recension. Närmare bestämt en cognac av ett, för mig, oprövat märke; Frapin.

Dryck: Frapin VS Luxe

Frapin VS Luxe

Frapin VS Luxe

Familjen Frapin har en lång historia, redan på slutet av 1200-talet hade man etablerat sig i sydvästra Frankrike. Först ägnade man sig åt vinodling men gick så över till destillering och cognacstillverkning. Idag har man 300 hektar mark i Grande Champagne-distriktet, där 200 hektar har vikts åt att odla uni blanc-druvor, som senare kommer att bli cognac.

Denna provade sort, VS Luxe, är den enklaste som man producerar. Notera dock att detta är en grande champagne-sort, så termen ”enkel” får här en något annorlunda klang.

Cognacens färg är mjukt halmgul med en dragning åt lite oranget. Doften från drycken är först och främst blommig, lite ”druvig” och fräsch frukt. Bakom dessa uppfriskande toner anar man torrare toner av choklad och trä samt, på slutet, en antydan av mineral. Således en något torr finish.

På smaksidan förekommer även här en blommighet först och främst, en mild sådan. Detta ackompanjeras strax av ett tydligt drag av druvor tillsammans med en ihållande sötma som är väl avvägd. Den långa, något söta eftersmaken kompletteras på slutet av en lätt vanilj/träfinish.

Denna sort återfinns ej i Sverige, istället får man leta runt utanför landets gränser om man vill ha tag i denna sort (själv fick jag tag på en liter för dryga 250 kronor). Som en VS är denna cognac otroligt trevlig, tillräckligt smakrik för att det inte ska vara ogjort att smutta men inget som kräver total uppmärksamhet. Således starkt rekommenderad.

Till skillnad från många andra cognacsproducenter har Frapin en förhållandevis behaglig hemsida, värt ett besök för den nyfikne.

Södetuna slott, når inte hela vägen fram

Södetuna slott, når inte hela vägen fram

Efter att nog med tid lagts mellan att varit på plats och dags dato har jag haft möjlighet att reflektera lite över vistelsen och, på sätt och vis, ge något av en recension utav detta Södertuna Slott.

Det var i början på november som vi ställde gps’en på Gnesta och iväg vi for, till det slott som DNs hotellpatrull hade sagt så mycket gott om. Ankomsten var lite senare än tänkt men väl inom rimlig tid för att hinna hugga in på det afternoon tea som skulle serveras… trodde vi i alla fall. Istället möttes vi av förhållandevis tomma brickor, lite fantasilös uppdukning samt snittar där kanterna fortfarande var kvar (tanken svindlar!). Det var kanske inte den bästa starten på vistelsen, men det var något man la bakom sig och försökte uppskatta nuet.

Istället bar det ut över stock och sten med jycke i släptåg (men allt som oftast på point) i de parker som omgärdar slottet. Det är här som Södertuna kan skina, för det lär nog vara svårt att hitta härligare omgivningar att ströva omkring i. Lägg då till att tidpunkten var väl vald för att få maximal Sleepy Hollow-känsla, inte illa.

Tanken fanns att man skulle kanske utnyttja spa-möjligheterna eller det vedeldade karet som fanns tillgängligt, men med fullsmockat spa (inklusive tjo’ande och tjim’ande barn) och överfull tunna kändes det knappast särskilt lockande. Vilande på rummet kändes som en bättre idé.

Rummet, ja. Tänk dig Scandic/Quality-klass och… ja, ungefär så. Varken något värre eller något mer tidsenligt/trevligare. Lite synd på miljön men samtidigt inget att direkt totalt racka ner på.

Restaurangen visade sig kunna prestera ungefär som förväntat. Menyn för denna helg såg ut på följande vis:

Förrätt: Gravad, tunt skivad pepparbiff med örtbakad pumpa och rödlöksgelé

Huvudrätt: Pilgrimsmusselfärserad piggvar med blåmusselsås och moandelspotatispuré julienne och friterad sötpotatis.

Ostbuffé

Efterrätt: Choklad- och pinkenötskaka med päronchips och vit chokladsorbet

Till detta serverades ett passande vinpaket (395 SEK / pers).

Denna meny hade huvudrätten som stjärna, för det var en riktigt god piggvar. Förrätten var ok, men lite intetsägande (pepparbiff till trots) medan ostbuffén var väldfyld med många trevliga ostar… de gånger de fylldes på, för det tog slut fort. Efterrätten var väldigt intetsägande, en vardaglig liknelse vore en duglig kladdkaka och en kula med Carte D’Or-glass.

Slutligen fanns kaffe och thé att inta i salongerna på slottet. För den som ville fanns möjlighet att smälta maten till en så kallad spökvandring, själv drog jag mig så långt bort jag bara kunde då jag anade en viss… lokalteatertillställning av det hela. Den fördomen behövde jag inte revidera, om vi låter det vara vid det.

Södertuna visade sig vara begåvade med ett väl tilltaget förråd med Armangac utav alla möjliga årgångar, således blev man tvungen att prova en årgång 1971. Väldigt trevlig och behaglig som avec, även om jag nog skulle föredra en calva av liknande ålder i en sådan miljö. Salongen vi satt i var nämligen utav modell britiskt bibliotek, komplett med mörka träpaneler, stora fåtöljer och en sprakande brasa.

Morgonen därpå intogs en frukostbuffé i huvudbyggnaden, och jag undrar om inte Scandic City Linköpings restaurangchef varit i farten, för maken till taskig logistik fick man leta efter. Köer som korsade varandra, folk som kommer från båda hållen, bestick som tar slut och inte fylls på et cetera et cetera. Detta något frustrerade morgonstund blev inte bättre av att vi hamnade i kön från helvetet vid utcheckning. Någon smart individ krävde att kvittot skulle vara rättstavat för bokföringens skull, något som ledde till totalt kanske femton minuters köande. Som lök på laxen visar det sig att man inte meddelat, vid bokning, att en hundavgift tas ut på dryga 250 kronor. Nog att det är tacknämligt att ta med jycken, men detta borde kunna framgå lite tydligare.

Nå, för dryga fyra tusen kronor så förväntar jag mig en klart bättre, roligare och givande upplevelse än Södertuna Slott har att erbjuda. Kanske är mina minnen lite för rosenskimrande, men jag kan inte låta bli att jämföra med Yxtaholms Slott… och den matchen vinner Yxtaholm, utan problem.

Ej värt pengarna, säger jag.

Ibland behöver man de mest banala ursäkter för att komma loss med en aktivitet. I detta fallet handlade det om att få igång ett trådlöst nätverk hemma och kunna sitta på farstubron med en laptop i knät och surfa på bäst man ville, samtidigt som man håller i en cigarr. Alla sätt är bra…

Cigarr: Hoyo de Monterrey Epicure No 2 (4 7/8 x 50)

Med en historia som sträcker sig dryga 140 år bakåt i tiden är Hoyo de Monterrey ett av cigarrvärldens äldre, och samtidigt välrenommerade,  märken. Märket grundades av spanjoren José Gener 1865 i den, i cigarrsammanhang, så klassiska Vuelta Abajo-regionen. Märket blev snabbt populärt, framför allt i brittiska kretsar. 1900 dog Gener och företaget drevs vidare av dottern, Lutgarda Gener, i trettio år till innan bolaget såldes vidare. I dag ägs märket, som alla kubanska märken, av den kubanska staten, och detta lär inte ändra på sig i första taget misstänker jag. Notera också att det finns en icke-kubansk variant som ägs av Villazon.

Cigarren, epicure no 2, kommer med ett mellanljust täckblad som går i mjölkchokladtoner. Bladet är något ådrigt och knotigt, vilket förs över på cigarren, dock utan att förta utseendet det minsta. Byggkvaliteten är förhållandevis god, cigarren är jämt packad över hela sin längd, dock är det inte den maskinlika kvaliteten som på t.ex. en CAO Brazilia.

Otänd är cigarren ytterst blygsam i sina dofter; choklad samt lite trä och läder. Dessa dofter kommer inlindade i en behaglig sötma som ytterligare mjukar upp intrycket av cigarren.

När cigarren väl är tänd, vilket går ytterst smidigt, ger den från första början en tjock och krämig, vit rök med ett perfekt drag. Smaken går i samma fotspår som dofterna från den otända cigarren, här är det choklad och en viss sötma tillsammans med vanilj och en kryddighet (muskot?). Efter ett tag ackompanjeras chokladtonen med en antydan av nötter och fruktighet.

Övergången till den andra tredjedelen bjuder på mer choklad medan nötigheten och vaniljen tar ett steg tillbaka. Istället är det läder och cederträ som stramar upp smaken något. Samtidigt visar cigarren vissa tendenser till att brinna snett, något som troligen mer kan tillskrivas ett något överfuktat exempelar än att cigarren som sådan skulle vara substandard. På slutet av denna del växer chokladen, fruktigheten och en tydlig brödighet i styrka.

Sista sträckan på cigarren handlar om en, och endast en, sak; choklad. Tydliga kakaotoner blandas upp med mjukare ton av mörk blockchoklad. Detta fortsätter tills cigarren läggs ned i askfatet med dryga 2.5 cm kvar av den.

Dryck: Boulard Grand Solage

Denna calvados är en riktigt standardcalva som återfinns på absolut flesta Systembolag. Tillverkaren är Boulard och calvan som sådan är en blend, bestående av olika sorters destillat på en ålder av mellan 3 till 5 år.

Upphälld är det en stor doft av både mogna och färska äpplen som kommer från drycken. Dessa blandas upp med doften av bränt socker, druvor och kanel. Dessutom finns det en förhållandevis rejäl dos alkohol i ångorna, så se upp innan du drar in för mycket på en gång.

Äpplena är inte riktigt lika påtagliga när man väl smakar på calvadosen, möjligen kan man relatera dessa till en viss syrlighet i början av avsmakningen. Syrligheten ersätts av en något basisk mineralton tillsammans med det tidigare omnämnda brända sockret och avslutar på en kryddig finish tillsammans med trä/tobak.

Calvadosen och cigarren fungerade bra ihop, minarltonen och kryddigheten i calvadosen gifte sig ordentligt med cigarrens choklad, nötter och vanilj. Som ett experiment hade jag ett litet glas av Clement till för att se om detta var bättre anpassat, dock märkte jag ingen större skillnad med rom till cigarren istället för calvados.

Slutsatsen är att både cigarren och calvadosen fungerar bra för sig själva och ihop. Med en röktid på strax över timmen och med en väldigt mjuk palett av smaker passar cigarren till, i stort sett, vilken tid på dygnet som helst. Stora, inbjudande smaker till ett resonabelt pris, inte svårare än så att sammanfatta Epicure no 2.

Att hjälpa till med vaktande av gården har sina oväntade fördelar, särskilt då den man hjälper är nere i Frankrike och kör Le Mans Classic (och lyckas mycket bra också, bör tilläggas). Väl hemkommen presenterades en liten flaska calva som tack för hjälpen. Aldrig prövad och med en uppsyn som knappast lär ses på Systembolaget var det med spänning jag bröt lackförseglingen och hällde upp ett glas

Dryck: Frémont calvados (4-årig)

Som sagt, flaskan är rejält rustik med sin bit juteväv runt flaskhalsen och lackförseglad kork. Men just det gör det hela ack så charmigt, för hur många kan stoltsera med en sådan härlig flaska i skåpet eller i källaren? Julien Frémont heter mannen bakom calvadosen och han har sitt lilla gårdsdestilleri i byn St Georges en Auge där man gjort cider och calvados sen sent 1700-tal.

Redan i flaskan anar man att det här är lite mer utav ett rejält hantverk än till exempel Boulard eller Père Magloire. Förutom den nämnda rustikheten så ser man även på vätskan att den har en anstrykning av dimmighet i sig, den är helt enkelt inte helt klar. Till färgen är spriten nästintill klargul med en dragning åt oranget.

Doften från calvan är, trots sin något låga ålder, härligt komplex. Här återfinns en stor doft av gröna äpplen tillsammans med dels en kalkig ton av mineral som stramar upp det hela. Samtidigt, på andra sidan, så återfinns vanilj, rostat fat och toffee/bränt socker som lånar en lätt kryddighet åt ångorna från glaset.

Något man normalt sett inte brukar reagera över när man dricker någon av destilaten är om det finns en syrlig fräschör i drycken, ofta drunknar detta bland stora smaker och dofter. Med denna calvados, däremot, slås man av att det är en väldigt frisk smak. Mogna äpplen blandar sig med både syra och sötma tillsammans med vanilj/knäck och en mild smörighet. På toppen av allt detta återkommer en antydan av mineralerna från doftstycket. Riktigt bra.

Julien Frémont och ägorna

Julien Frémont och ägorna

Skulle ni nu ha vägarna förbi Normandie kan jag gott rekommendera er att titta förbi monsieur Frémonts gård för att avnjuta en riktigt bra calva. Jag har även som hastigast fått pröva gårdens pommeau också och den är minst lika bra som calvadosen. Denna flaska, med dess innehåll, kommer således starkt rekommenderad. Kanske är den en aningens för syrlig för att riktigt vilja gifta sig med cigarrer, funkade någorlunda till Romeo y Julietta Churchill men en vild chansing säger att en snällare Dominikansk cigarr kanske skulle kunna fungera ännu bättre.

Churchill fångad i det han var mest känd för - cigarr och arbete

Churchill fångad i det han var mest känd för - cigarr och arbete

Det dröjde bra länge innan jag tog mig för att prova cigarrernas cigarr. Nej, det är inte en Cohiba Esplendidos för den som trodde det. I min värld finns det en cigarr med större symbolvärde än andra, en cigarr som fått namnet efter mannen som rökte just denna cigarr. Winston Churchill har på senare tid, tillsammans med Castro, blivit själva sinnebilden för cigarrökaren. Kanske är det tack vare denna image som det känns så bra att förbereda cigarren?

Cigarr: Romeo y Julieta Churchill (7 x 47)

Cigarren kommer med en ytterst enkel men ack så effektiv gördel, gyllene med svart text och ett stansat mönster (bild). I handen är det en någorlunda ”luftig” cigarr, inte alltför hårt rullad men otroligt konsistent utmed hela sin längd. Täckbladet, från Vuelta Abajo om jag förstått det hela rätt, går i en mjölkchokladbrun nyans och är någorlunda slätt, även om det märks av en förhållandevis rejäl ådring.

Jag tänder upp cigarren och möts direkt av en bra, tjock rök med avrundade toner av läder och nötter. Från starten märks också att draget är väl avvägt; just denna sortens drag, som Churchill-modellen besitter, är precis det motstånd jag vill ha. Efter ett kort tag kommer cederträ och choklad in i röken och ganska snart efter detta mjukas det hela upp av en påtaglig fruktighet.

Efter dryga halva cigarren sjunker fruktigheten undan och kvar är chokladtonen, något utblandad med en vaniljig toffee-karaktär. Allt eftersom blandas en viss del vitpeppar och mineral in i röken, men inte alltför påtagligt eller under någon särskilt längre tid. Under rökningen av denna del får jag kompensera lite på glödområdet, cigarren har en viss förmåga att tunnla om man inte håller ett ständigt flöde av luft genom den. Detta följer med även till slutet, vilket resulterar i varmrökning på en liten sträcka. Om man bortser från det så går cigarren i mål med fortsatt choklad/toffee-karaktär.

Så här i efterhand kan man alltid argumentera hur klokt det är att tända upp en cigarr som bör, enligt vissa i alla fall, lagras upp till tre år innan den konsumeras. Jag ville testa en av de mer legendariska cigarrerna som går att få tag på där ute, ett test som absolut inte resulterade i någon besvikelse. Tvärtemot, nu har jag en referens att gå på och en till Churchill som kommer få spendera ett rejält antal månader till i humidoren innan den tänds upp.

När väl semestern har börjat på allvar, och det ytterst påpassliga hällregnet har anlänt, passar det alldeles utmärkt att ta sig an en av de omnämnda flaskorna som anlände för några veckor sedan. Just denna Glenfarclas var ett ögonblicksköp, alltid trevligt att ha en cask-variant hemma helt enkelt.

Dryck: Glenfarclas 105 Cask Strength

Glenfarclas-destilleriet har varit i bruk sedan 1865 under Grantfamiljens flagg, även om destilleriet som sådant byggdes 1836. Just den här sorten, 105:an, har funnits på marknaden sedan 1968 och ska man tro kännare på nätet var det Glenfarclas som var en av pionjärerna bakom cask strength-idén.

Nåväl, Glenfarclas 105 kommer i en svart, blank metallbehållare med det klassiska motivet av destilleriet påmålat. Flaskan som sådan är sober, en något ”vanligare” whiskyflaska än den 21-åriga. Tyvärr känns det något snålt då man får vanlig metallskruvkork men å andra sidan är det innehållet som räknas.

Med en sprithalt på 60% är det inte så man drar näsan full med ångorna till att börja med. Utan vatten är det en stor ton av vanilj och fat, kombinerat med kryddor, tobak, toffee och en dragning åt en viss fruktighet. Med lite vatten ipytsat öppnas whiskyn upp och går mer åt gräs/halmhållet tillsammans med en ljungton. Fruktigheten öppnas upp, tillsammans med en blommighet (ljungtonen som nämns ovan samt andra).

Outspädd är det en eldig känsla att vispa runt whiskyn i munnen, man känner sig helt enkelt lite lätt bedövad när vätskan har svalts och man drar in lite luft. I och med alkoholhalten är det lite svårt att urskilja några större detaljer i smaken. Här får man nöja sig med en sötma tillsammans med en kryddig ton som går mot kanel där strukturen är något oljig mot gommen.

Tillsammans med lite vatten blir whiskyn desto mer nyanserad. Mjuk, sammetslen och med en behagligt brödig smak inleds whiskyns smakupplevelse. Efter ett tag framträder gräsigheten (som även förekom i doften) tillsammans med mineraler och ljung. Eftersmaken har en klar ton av rökighet samtidigt som jag, i svalget, känner en pepprighet som långsamt tonas ner allt eftersom.

Whiskyn är intensivt bärnstensfärgad i flaskan, den bruna färgen hos outspädd äppelmust med en anstrykning åt det gula hållet sammanfattar utseendet rätt väl. I med någon centiliter vatten i glaset och whiskyn går mot det gula hållet, nästan som brittisk cider.

I Sverige tillhör Glenfarclas 105 Cask Strength beställningssortimentet, med en prislapp på över 800 kronor känns det lite väl magstarkt. Betänk då att den här flaskan går att få tag på för dryga 360 kronor ute i Europa. Whiskyn som sådan är oerhört trevlig, dels helt outspädd och dels med en större dos vatten till. Outspädd är den eldig, mjukt rökig med en kryddig finish. Perfekt i ensamt majestät utan något till, helt enkelt. Med vatten till blir det helt plötsligt en riktig upplevelse med mycket smakdetaljer att utforska. En ombytlig whisky för flera olika tillfällen helt enkelt. Har du möjlighet att jaga tag på en flaska till ”europeiskt pris” är det ett fynd, det svenska priset känns mer folkhälsorelaterat än prisvärt… Tyvärr.

En olycka kommer sällan ensam; knappt hade jag hunnit röka upp min Cohiba förrän ytterligare en ursäkt för att fira dök upp (påskrivning för nya jobbet) och denna gång visste jag precis vilken cigarr som skulle få brinna upp: en madurovariant av A. Fuente Canone.

Cigarr: Arturo Fuente Canone maduro (8.5 x 52)

A Fuente Canones, maduro

Familjen Fuentes cigarrer är förhållandevis vida omtalade, då främst den beryktade ”Opus X”-varianten som kan betinga hårresande priser ute på nätet. Canone-varianten är dock klart mer normalt prissatt, mellan 6-7 dollar går den att hitta för i single-variant. Den skarpögde kanske redan har noterat att cigarren är åt det långa hållet, den gör således sig förtjänt av namnet. Längden var så pass att jag var tvungen att lägga cigarren på tvären för att överhuvud taget få plats med den i humidoren.

Fuente-cigarrerna tillverkas i Dominikanska Republiken, just denna variant kommer med ett Connecticut shade-täckblad utav madurosort samt innanmäte från Dominikanska Republiken. Cigarren är välbyggd och riktigt snygg med sin röda gördel med guld relief och gnistrande täckblad. Just täckbladet var förhållandevis slätt men drog man fingrarna över det så kunde man definitivt ana en viss strävhet i det.

Doften från den otända cigarren är väldigt subtil, förutom den sedvanliga trä- och lädertonen är det inte några andra dofter eller toner som sticker ut. Cigarren tänds väldigt enkelt och redan från början är det en mjuk och krämig rök som serveras en tillsammans med ett utmärkt drag. I början av sessionen är det nötighet tillsammans med gräs som dominerar smakfronten. Röken är något så när söt och lite gräddig, med en vaniljton och mild struktur. Efter en stund märker jag att cigarren har börjat brinna lite snett men efter bara några minuter har dett korrigerats av sig självt. Imponerande.

Utsikt över gårdsplanen samt en studie över cigarrstorlek

Den andra tredjedelen bjuder på en lite mer ombytlig cigarr. Från gräs/nötighet kommer en ton av anis in, en fin brytning mot framför allt grästonen. En stund efter detta börjar en smak av choklad att göra sig påmind, tillsammans med vaniljtonen blir det nästan lite utav en toffee-smak och smörighet som sprider sig. Samtidigt så ökar kryddigheten och röken får en mineralton med dragning åt kalk. Kryddigheten ökar allt eftersom och gör att chokladtonen mixas upp något som närmast kan beskrivas som en brödig smak. På slutet av cigarren vandrar smaken över åt ett något beskare håll där den brödiga tonen ackompanjeras av mynta och läder samtidigt som choklad och även rostat kaffe finns med.

Notera att dessa smakupplevelser utspelade sig under dryga 160 minuters rökning, synd att säga men det var nästan så man blev lite trött i gommen på sluttampen. Dock är det ett mycket gott betyg åt cigarren att den dels var förnöjsam under hela rökstunden, men också att den brann så bra och rakt under hela tiden.

Fuente Canone är en cigarr som ber om att rökas upp vid festliga tillfällen då man ska ha något rejält att fira och där tiden finns. Jag har sett uppgifter om folk på nätet som behövt spendera ”säkert en och en halv timme” med cigarren… och jag får det inte att gå ihop. Hade jag rökt denna pjäs snabbare hade det slutat vara ett nöje och övergått till en avverkning.

Återigen var det en rhum agricole som jag tyckte passade bäst till cigarren, återigen misstänker jag att det är grästonerna som gifter sig mer än väl med varandra. Kanske kan vara ett tips framöver för den hugade spekulanten.

11 april var det senaste datumet för en recensionspostning ser jag, inte ett alltför bra tecken… Men istället för att hänga läpp för detta kastar jag in mig på en av de två recensioner jag har liggande. Skälet till detta utsvävande (och bristen på uppdateringar) är att ett nytt jobb har säkrats och det är ju alltid värt att fira, n’est-pas?

Cigarr: Cohiba Secretos Maduro 5 (4.3 x 40)

Cohiba Secretos Maduro 5

En av de större nyheterna för 2007 var det faktum att Cohiba gick om Montecristo i frågan om flest sålda cigarrer, mycket tack vare det faktum att man släppt maduro-cigarrer till försäljning. Secreto-varianten är den mindre varianten som finns tillgänglig, en petit corona i sin storlek.

Så fort cigarren plockas upp känner man igen det klassiska svartvita Cohiba-mönstret på gördeln, dock finns ett tillägg på maduroserien – ett svart band längst ned, med texten ”maduro” i guld i relief. Snyggt och sobert, minst sagt. Cigarren är, som vanligt med Cohiba, välbyggd men med den där lätt handgjorda ”looken” (något knotig). Vid lätt tryck går den ihop och svarar bra utan att något bryts. Doften från tobaken är inte alltför framfusigt, här handlar det om sedvanliga lädertoner men med en förvånansvärt tydlig antydan av vanilj.

Tänd ger cigarren rejält med krämig rök från första, perfekta draget. Röken är len mot gommen, nötter och peppar framträder främst men ackompanjeras ganska snart av en vaniljton och trä. Efter ett tag tar en något sträv ton av mörk choklad över, en ton som mjukas upp fram mot sista biten på cigarrens första tredjedel.

Chokladtonerna fortsätter på andra tredjedelen, nu uppblandad med en toffeesmak (vaniljen som bryter in?). Samtidigt kan man ana att en kryddighet kommer in i smaken, det närmsta jag kommer i fråga om att identifera denna ton är att säga att den fick mig att tänka på thai-mat. Viss curryanstrykning tillsammans med gräs. Dock är det bara en antydan som ganska snart äts upp av en riktigt påtaglig chokladton på slutet av denna del.

Sista biten på cigarren fortsätter med choklad tillsammans med kryddor och trä. När cigarren närmar sig fingertopparna har en period av brödighet och läder blandats in i chokladen på ett föredömligt sätt. När dryga en och en halv centimeter av cigarren, efter dryga 90 minuter, återstår läggs den i askfatet lite motvilligt.

Dryck: Quinta do Crasto Late Bottle Vintage 2000 (port)

Quinta do Crasto LBV 2000En halvflaska av denna dryck hade stått oöppnad på tok för länge hemma. ‘Vad bättre än då korka upp den till en Cohiba?’ tänkte jag och gick vidare med mitt värv. Som syns i överskriften är porten en Late Bottle Vintage (2000) från Douro-distriktet.

Upphällt i glaset är portvinet mörkrött med en dragning åt en viss tegelton. Som med så många andra LBVer är det knappt att ljuset orkar genom vätskan när man håller upp den mot ljuset. Doften från vinet är kraftig sötma och med vanilj, björnbär, toffee, plommon och svarta vinbär. Det är rejält mustigt samtidigt som det inte blir för tungt att insupa.

En första provsmakning är lite förvirrande då smakerna inte riktigt ger sig till känna till en början utan det som slår en är en kraftig sötma som ackompanjeras av en behaglig syrlighet. Efter en stunds funderande tycker jag att det står klart att den vanliga russin/katrinplommontonen återfinns i smaken. Syrligheten tycker jag får sin förklaring då en viss anstrykning av körsbär förekommer, något som också skulle förklara en avslutande strävhet på vinet.

Som en liten påminnelse tog jag med ett glas av Clément rhum vieux, eftersom jag hade en svag aning om att den skulle gå riktigt bra gentemot Cohiban. Denna aning visade sig stämma riktigt bra; medan portvinet gjorde ett passabelt jobb gentemot cigarren såg romen till att blanda sig väl med cigarrens sötma och något gräsiga ton.

Slutsatsen är att cigarren är en riktig fullträff, både om man ser till smakerna och till priset (dryga 65 SEK i EU-land). Har upptäckt att en rhum agricole till just Cohiba-cigarrerna gör sig riktigt bra, klart bättre än till andra cigarrer, så har ni möjligheten att testa kan detta verkligen rekommenderas. Efter denna upplevelse kan jag garantera att fler Secretos Maduro 5 kommer återfinnas i min humidor.

När det händer stora sakerTerroir så får man ju passa på att fira också, såsom ett ettårsfirande till exempel. Sagt och gjort, en Romeo y Julieta Edición Limitada 2007 togs fram och ett glas De Luze XO cognac hälldes upp och munnen ställdes in på läge njutning.

Cigarr: Rome y Julieta Escudos Edición Limitada 2007 (5.5 x 50)

Ytterligare en av dessa cigarrer som dök upp för ett tag sedan som varit oprovade fram tills nu. Jag var lite osäker på om den fått ligga till sig ordentligt men samtidigt var det alltför frestande att inte få klippa upp cigarren och provsmaka.

Cigarren kommer, som synes, med en tjusig extragördel som adderar till stämningen när man ska snoppa denna pjäs. Hållen i handen känns det att den är jämnt rullad, föga förvånande är det i båda ändarna man känner av en viss skillnad i hårdhet. Det mellanbruna täckbladet är lätt ådrigt och lite, lite knöligt, inte så att det stör men samtidigt är det inte en cigarr som ser ut att ha gjorts i en maskin. Däremot är känslan av den avklippta änden instucken i munnen en känsla av ren sammet. Otroligt lent och mjukt.

Dofterna från den otända cigarren går i kryddor, trä och jordighet, även om de är subtila. Jag tänder cigarren och känner på draget. Det är lite åt det knutna hållet, mer stängd än vidöppen men fortfarande behagligt motstånd. Det går snabbt att få glöd på cigarren, strax efter att lågan närmat sig foten har jag en perfekt liten ring av glöd.

Bland det första jag funderar på när jag drar bloss på en cigarr är hur jag upplever röken ifråga om struktur, en inte helt oväsentlig aspekt. För denna cigarr är det en tjock och krämig rök från början med påtaglig rundhet. I början känner jag av en viss anisantydan tillsammans med russin.

Dock blir jag lite konfunderad då cigarren efter ett tag går in i en ton som är bitter och smakar aska, funderar på om det kan vara den beryktade sjukperioden som folk diskuterat. Snart kunde jag lägga farhågorna åt sidan då denna del gav upp rätt snabbt och ersattes av en smak av smörkola, choklad och jord. Första tredjedelen avslutar på ett väl sammanfattat sätt då det är russin och choklad som följer med mig in på den andra tredjedelen.

Den här delen var en väldigt jämn historia, den inleds med en mild antydan av té även om de dominerande tonerna är av jord och kryddighet med en riktigt bra sötma. Kryddigheten tycker jag mig kunna härleda till en ton av muskotnöt i röken. Jämnheten i smaken fortsätter in på sista delen av cigarren, jord samt kryddighet omslutna av en bra sötma förblir de bestående intrycken.

Cigarren var riktigt trevlig men kanske inte den fantastiska upplevelse jag mer eller mindre förväntat mig. Något säger mig att cigarren skulle vinna rejält på att stoppas undan några år och sen rökas, vi får se om jag orkar ta tag i detta projekt (och recensera det!).

Med en röktid på strax under två timmar är cigarren en behaglig avkoppling som inte kräver 100% närvaro av den som röker. Tittar man på tiden som den var rökbar bör den hugade spekulanten fundera på om denna cigarr inte vore den perfekta avslutningen på en stor middag.

Cognac: De Luze XO

Baron Alfred de Luze grundade De Luze 1820, endast 23 år gammal, ett företag som senare skulle komma att bli De Luze & Fils. Företaget var inte bara duktiga på cognac utan var också välrenomerade inom vinbranschen där Bordeaux-vin tillhörde specialiteten. 1980 köptes företaget upp av Remy Cointreau-gruppen.

Det som slår en först är den sobra designen på den droppformade flaskan, behaglig både för ögat och handen. Dessutom är den väldigt behaglig att hälla från, klart smidigare med en ”riktig” kork än t.ex. Grönstedts skruvkorkar.

Tittar man på färgen ser man att cognacen är mellanbrun till färgen med en dragning åt det gulgröna hållet. Doften från doftkupan är en rik blandning av apelsinskal, choklad, nötter och med en viss vaniljton. Dessutom tycker jag att spritångorna inte slår knock out då man försöker lukta, något som många andra cognactyper levererar.

Cognacens smak är, först och främst, behagligt söt och rund, helt enkelt inbjudande. Efter detta första intryck märker jag av en tydlig dominans av mörk choklad i smaken, en smak som blandas väl ut med en fatton som kommer på eftersmaken. Den doft av apelsin som jag kände kunde jag inte riktigt hitta i smaken även om en viss syrlighet säkerligen skulle kunna klassificeras som ”citrus”.

Tillsammans med cigarren var cognacen fullkomligt passabel, det var inga storverk i denna kombination utan båda gjorde vad de skulle. Jag antar att denna cognac, i och med de stora chokladtonerna, skulle kunna göra sig med en El Rey del Mundo Robusto Larga eller en Cao Brazilia Samba där madurotonerna nog gifter sig än bättre.

Nästa sida »