Recension


Förutom hygrometer är det tändare som tenderar att engagera de flesta när det kommer till cigarrer och tekniksnack. ”Vilken är billigast OCH bäst?”, ”Vilka har tre lågor?”, ”vad kostar det att köpa från affär X?” och så vidare. Efter ett tag av nyttjande av framför allt två stycken tändare, en stor och en liten, har det nu blivit dags att anförskaffa några till.

Från v. - Jula, Deal Extreme plast, Deal Extreme metall, Clas O. 'The Burninator'

Från v. - Jula, Deal Extreme plast, Deal Extreme metall, Clas 'The Burninator' Ohlson

Genom detta köp passar det således utmärkt att skriva en kortare recension om de olika tändarna och fördelar samt nackdelar med avseende på funktion, design och pris.

Jula-tändaren

Jula-tändaren

Tändare: Jula, no-name
Pris: 59 SEK
Omdöme: Kom med en hiskelig, blå lysdiod i botten. Fixades enkelt genom att riva ur den lilla kabeln som återfanns i botten av tändaren. Har fungerat felfritt nu i dryga två år men har på slutet blivit lite kinkig i att tända, trots tömmande av tanken. På denna modell sitter gasvredet väldigt lättillgängligt, dock kan man inte ställa någon gas/luftblandning. Tändarens säkerhetsanordning är riktigt stabil, när knappen trycks ner öppnas ett metallock. Förhållandevis säkert men skyddar inte mot vådaskott. Hur som, väldigt prisvärd, för att vara Sverige.

Plastig tändare

Plastig tändare

Tändare: Jet 1300-C Butane Lighter
Pris: 23 SEK, köpt på dealextreme.com
Omdöme: PLAST! är det första man tänker på när man packar upp tändaren. Plastigt värre i fråga om lås (två stycken), täckkåpa samt avtryckare. En rätt smidig sak är att tändaren kommer med en rund botten men det skickas med en ”fot”, om man nu vill ha tändaren upprätt. Gasflöde regleras genom en ventil i botten, lite krånglig att vrida på om man inte har skruvmejsel eller liten bordskniv (se nedan). Enkel att tända, enkel att hantera. Dock väldigt plastig, men för 23 riksdaler kan man ta det…

Tändare, modell rejäl

Tändare, modell rejäl

Tändare: Metallic Butane Jet Lighter
Pris: 30 SEK, köpt på dealextreme.com
Omdöme: Om den förra tändaren var plastig är detta dess totala motsats… för pengarna. Tung, gedigen, rejäl infästning (förutom ett visst wobble vid mynningen) och ordentlig avtryckare. Notera dock att denna tändare har otroligt dåligt lås, risk för byxbrand föreligger. Även denna tändare har ett litet krångligare system för att reglera gasflödet. En skruvmejsel eller liten bordskniv bör vara till hands.


The Burninator

The Burninator

Tändare: Gasbrännare Capere
Pris: 198 SEK, köpt på Clas Ohlson
Omdöme: Visst, ni kanske aldrig kommer använda denna brännare till dess egentliga användningsområden (bränna sockret på crème brulé-puddingar), men nog är det något visst att hålla den i handen. Plasthölje med gummigrepp, metalldelar samt keramikinsats vid munstycket. Det är allt brännaren består av. Klockren mekaniskt, tänder allt som oftast på första eller andra försöket. Ställbar gas/luft-blandning samt gasflöde garanterar att man inte behöver elda upp sin cigarr. Rejäl tank som ytterst sällan behöver påfyllning, detta trots att den gärna kommer till användning som ljuständare och annat. Mycket bra tändare att ha som bordständare helt enkelt, kommer varmt rekommenderad.

Brännaren kommer med den redigaste säkerhetsanordningen av alla tändare, här måste man föra ner ett bleck för att kunna trycka in knappen. Problemet är att det kan bli rätt tradigt om man gör det ofta. Då är ett tips, om man inte har barn hemma det vill säga, att bli av med denna lilla detalj. Detta göras enklast genom att föra ner blecket följt av att man lägger på en limklutt på blecket och dess fog gentemot brännaren. Sedan kan man tända upprepade gånger.


Passus: ett varningens ord – köp för guds skull inte Clas Ohlsons s.k. ”stormtändare” (169 SEK). Otroligt dåligt byggd, ej pålitlig vid tändning och blir varm på nolltid. Pengarna i sjön, bokstavligt talat.

Annonser

Efter lång frånvaro är det dags att ge sig i kast med ytterligare en recension. Närmare bestämt en cognac av ett, för mig, oprövat märke; Frapin.

Dryck: Frapin VS Luxe

Frapin VS Luxe

Frapin VS Luxe

Familjen Frapin har en lång historia, redan på slutet av 1200-talet hade man etablerat sig i sydvästra Frankrike. Först ägnade man sig åt vinodling men gick så över till destillering och cognacstillverkning. Idag har man 300 hektar mark i Grande Champagne-distriktet, där 200 hektar har vikts åt att odla uni blanc-druvor, som senare kommer att bli cognac.

Denna provade sort, VS Luxe, är den enklaste som man producerar. Notera dock att detta är en grande champagne-sort, så termen ”enkel” får här en något annorlunda klang.

Cognacens färg är mjukt halmgul med en dragning åt lite oranget. Doften från drycken är först och främst blommig, lite ”druvig” och fräsch frukt. Bakom dessa uppfriskande toner anar man torrare toner av choklad och trä samt, på slutet, en antydan av mineral. Således en något torr finish.

På smaksidan förekommer även här en blommighet först och främst, en mild sådan. Detta ackompanjeras strax av ett tydligt drag av druvor tillsammans med en ihållande sötma som är väl avvägd. Den långa, något söta eftersmaken kompletteras på slutet av en lätt vanilj/träfinish.

Denna sort återfinns ej i Sverige, istället får man leta runt utanför landets gränser om man vill ha tag i denna sort (själv fick jag tag på en liter för dryga 250 kronor). Som en VS är denna cognac otroligt trevlig, tillräckligt smakrik för att det inte ska vara ogjort att smutta men inget som kräver total uppmärksamhet. Således starkt rekommenderad.

Till skillnad från många andra cognacsproducenter har Frapin en förhållandevis behaglig hemsida, värt ett besök för den nyfikne.

Södetuna slott, når inte hela vägen fram

Södetuna slott, når inte hela vägen fram

Efter att nog med tid lagts mellan att varit på plats och dags dato har jag haft möjlighet att reflektera lite över vistelsen och, på sätt och vis, ge något av en recension utav detta Södertuna Slott.

Det var i början på november som vi ställde gps’en på Gnesta och iväg vi for, till det slott som DNs hotellpatrull hade sagt så mycket gott om. Ankomsten var lite senare än tänkt men väl inom rimlig tid för att hinna hugga in på det afternoon tea som skulle serveras… trodde vi i alla fall. Istället möttes vi av förhållandevis tomma brickor, lite fantasilös uppdukning samt snittar där kanterna fortfarande var kvar (tanken svindlar!). Det var kanske inte den bästa starten på vistelsen, men det var något man la bakom sig och försökte uppskatta nuet.

Istället bar det ut över stock och sten med jycke i släptåg (men allt som oftast på point) i de parker som omgärdar slottet. Det är här som Södertuna kan skina, för det lär nog vara svårt att hitta härligare omgivningar att ströva omkring i. Lägg då till att tidpunkten var väl vald för att få maximal Sleepy Hollow-känsla, inte illa.

Tanken fanns att man skulle kanske utnyttja spa-möjligheterna eller det vedeldade karet som fanns tillgängligt, men med fullsmockat spa (inklusive tjo’ande och tjim’ande barn) och överfull tunna kändes det knappast särskilt lockande. Vilande på rummet kändes som en bättre idé.

Rummet, ja. Tänk dig Scandic/Quality-klass och… ja, ungefär så. Varken något värre eller något mer tidsenligt/trevligare. Lite synd på miljön men samtidigt inget att direkt totalt racka ner på.

Restaurangen visade sig kunna prestera ungefär som förväntat. Menyn för denna helg såg ut på följande vis:

Förrätt: Gravad, tunt skivad pepparbiff med örtbakad pumpa och rödlöksgelé

Huvudrätt: Pilgrimsmusselfärserad piggvar med blåmusselsås och moandelspotatispuré julienne och friterad sötpotatis.

Ostbuffé

Efterrätt: Choklad- och pinkenötskaka med päronchips och vit chokladsorbet

Till detta serverades ett passande vinpaket (395 SEK / pers).

Denna meny hade huvudrätten som stjärna, för det var en riktigt god piggvar. Förrätten var ok, men lite intetsägande (pepparbiff till trots) medan ostbuffén var väldfyld med många trevliga ostar… de gånger de fylldes på, för det tog slut fort. Efterrätten var väldigt intetsägande, en vardaglig liknelse vore en duglig kladdkaka och en kula med Carte D’Or-glass.

Slutligen fanns kaffe och thé att inta i salongerna på slottet. För den som ville fanns möjlighet att smälta maten till en så kallad spökvandring, själv drog jag mig så långt bort jag bara kunde då jag anade en viss… lokalteatertillställning av det hela. Den fördomen behövde jag inte revidera, om vi låter det vara vid det.

Södertuna visade sig vara begåvade med ett väl tilltaget förråd med Armangac utav alla möjliga årgångar, således blev man tvungen att prova en årgång 1971. Väldigt trevlig och behaglig som avec, även om jag nog skulle föredra en calva av liknande ålder i en sådan miljö. Salongen vi satt i var nämligen utav modell britiskt bibliotek, komplett med mörka träpaneler, stora fåtöljer och en sprakande brasa.

Morgonen därpå intogs en frukostbuffé i huvudbyggnaden, och jag undrar om inte Scandic City Linköpings restaurangchef varit i farten, för maken till taskig logistik fick man leta efter. Köer som korsade varandra, folk som kommer från båda hållen, bestick som tar slut och inte fylls på et cetera et cetera. Detta något frustrerade morgonstund blev inte bättre av att vi hamnade i kön från helvetet vid utcheckning. Någon smart individ krävde att kvittot skulle vara rättstavat för bokföringens skull, något som ledde till totalt kanske femton minuters köande. Som lök på laxen visar det sig att man inte meddelat, vid bokning, att en hundavgift tas ut på dryga 250 kronor. Nog att det är tacknämligt att ta med jycken, men detta borde kunna framgå lite tydligare.

Nå, för dryga fyra tusen kronor så förväntar jag mig en klart bättre, roligare och givande upplevelse än Södertuna Slott har att erbjuda. Kanske är mina minnen lite för rosenskimrande, men jag kan inte låta bli att jämföra med Yxtaholms Slott… och den matchen vinner Yxtaholm, utan problem.

Ej värt pengarna, säger jag.

Ibland behöver man de mest banala ursäkter för att komma loss med en aktivitet. I detta fallet handlade det om att få igång ett trådlöst nätverk hemma och kunna sitta på farstubron med en laptop i knät och surfa på bäst man ville, samtidigt som man håller i en cigarr. Alla sätt är bra…

Cigarr: Hoyo de Monterrey Epicure No 2 (4 7/8 x 50)

Med en historia som sträcker sig dryga 140 år bakåt i tiden är Hoyo de Monterrey ett av cigarrvärldens äldre, och samtidigt välrenommerade,  märken. Märket grundades av spanjoren José Gener 1865 i den, i cigarrsammanhang, så klassiska Vuelta Abajo-regionen. Märket blev snabbt populärt, framför allt i brittiska kretsar. 1900 dog Gener och företaget drevs vidare av dottern, Lutgarda Gener, i trettio år till innan bolaget såldes vidare. I dag ägs märket, som alla kubanska märken, av den kubanska staten, och detta lär inte ändra på sig i första taget misstänker jag. Notera också att det finns en icke-kubansk variant som ägs av Villazon.

Cigarren, epicure no 2, kommer med ett mellanljust täckblad som går i mjölkchokladtoner. Bladet är något ådrigt och knotigt, vilket förs över på cigarren, dock utan att förta utseendet det minsta. Byggkvaliteten är förhållandevis god, cigarren är jämt packad över hela sin längd, dock är det inte den maskinlika kvaliteten som på t.ex. en CAO Brazilia.

Otänd är cigarren ytterst blygsam i sina dofter; choklad samt lite trä och läder. Dessa dofter kommer inlindade i en behaglig sötma som ytterligare mjukar upp intrycket av cigarren.

När cigarren väl är tänd, vilket går ytterst smidigt, ger den från första början en tjock och krämig, vit rök med ett perfekt drag. Smaken går i samma fotspår som dofterna från den otända cigarren, här är det choklad och en viss sötma tillsammans med vanilj och en kryddighet (muskot?). Efter ett tag ackompanjeras chokladtonen med en antydan av nötter och fruktighet.

Övergången till den andra tredjedelen bjuder på mer choklad medan nötigheten och vaniljen tar ett steg tillbaka. Istället är det läder och cederträ som stramar upp smaken något. Samtidigt visar cigarren vissa tendenser till att brinna snett, något som troligen mer kan tillskrivas ett något överfuktat exempelar än att cigarren som sådan skulle vara substandard. På slutet av denna del växer chokladen, fruktigheten och en tydlig brödighet i styrka.

Sista sträckan på cigarren handlar om en, och endast en, sak; choklad. Tydliga kakaotoner blandas upp med mjukare ton av mörk blockchoklad. Detta fortsätter tills cigarren läggs ned i askfatet med dryga 2.5 cm kvar av den.

Dryck: Boulard Grand Solage

Denna calvados är en riktigt standardcalva som återfinns på absolut flesta Systembolag. Tillverkaren är Boulard och calvan som sådan är en blend, bestående av olika sorters destillat på en ålder av mellan 3 till 5 år.

Upphälld är det en stor doft av både mogna och färska äpplen som kommer från drycken. Dessa blandas upp med doften av bränt socker, druvor och kanel. Dessutom finns det en förhållandevis rejäl dos alkohol i ångorna, så se upp innan du drar in för mycket på en gång.

Äpplena är inte riktigt lika påtagliga när man väl smakar på calvadosen, möjligen kan man relatera dessa till en viss syrlighet i början av avsmakningen. Syrligheten ersätts av en något basisk mineralton tillsammans med det tidigare omnämnda brända sockret och avslutar på en kryddig finish tillsammans med trä/tobak.

Calvadosen och cigarren fungerade bra ihop, minarltonen och kryddigheten i calvadosen gifte sig ordentligt med cigarrens choklad, nötter och vanilj. Som ett experiment hade jag ett litet glas av Clement till för att se om detta var bättre anpassat, dock märkte jag ingen större skillnad med rom till cigarren istället för calvados.

Slutsatsen är att både cigarren och calvadosen fungerar bra för sig själva och ihop. Med en röktid på strax över timmen och med en väldigt mjuk palett av smaker passar cigarren till, i stort sett, vilken tid på dygnet som helst. Stora, inbjudande smaker till ett resonabelt pris, inte svårare än så att sammanfatta Epicure no 2.

Att hjälpa till med vaktande av gården har sina oväntade fördelar, särskilt då den man hjälper är nere i Frankrike och kör Le Mans Classic (och lyckas mycket bra också, bör tilläggas). Väl hemkommen presenterades en liten flaska calva som tack för hjälpen. Aldrig prövad och med en uppsyn som knappast lär ses på Systembolaget var det med spänning jag bröt lackförseglingen och hällde upp ett glas

Dryck: Frémont calvados (4-årig)

Som sagt, flaskan är rejält rustik med sin bit juteväv runt flaskhalsen och lackförseglad kork. Men just det gör det hela ack så charmigt, för hur många kan stoltsera med en sådan härlig flaska i skåpet eller i källaren? Julien Frémont heter mannen bakom calvadosen och han har sitt lilla gårdsdestilleri i byn St Georges en Auge där man gjort cider och calvados sen sent 1700-tal.

Redan i flaskan anar man att det här är lite mer utav ett rejält hantverk än till exempel Boulard eller Père Magloire. Förutom den nämnda rustikheten så ser man även på vätskan att den har en anstrykning av dimmighet i sig, den är helt enkelt inte helt klar. Till färgen är spriten nästintill klargul med en dragning åt oranget.

Doften från calvan är, trots sin något låga ålder, härligt komplex. Här återfinns en stor doft av gröna äpplen tillsammans med dels en kalkig ton av mineral som stramar upp det hela. Samtidigt, på andra sidan, så återfinns vanilj, rostat fat och toffee/bränt socker som lånar en lätt kryddighet åt ångorna från glaset.

Något man normalt sett inte brukar reagera över när man dricker någon av destilaten är om det finns en syrlig fräschör i drycken, ofta drunknar detta bland stora smaker och dofter. Med denna calvados, däremot, slås man av att det är en väldigt frisk smak. Mogna äpplen blandar sig med både syra och sötma tillsammans med vanilj/knäck och en mild smörighet. På toppen av allt detta återkommer en antydan av mineralerna från doftstycket. Riktigt bra.

Julien Frémont och ägorna

Julien Frémont och ägorna

Skulle ni nu ha vägarna förbi Normandie kan jag gott rekommendera er att titta förbi monsieur Frémonts gård för att avnjuta en riktigt bra calva. Jag har även som hastigast fått pröva gårdens pommeau också och den är minst lika bra som calvadosen. Denna flaska, med dess innehåll, kommer således starkt rekommenderad. Kanske är den en aningens för syrlig för att riktigt vilja gifta sig med cigarrer, funkade någorlunda till Romeo y Julietta Churchill men en vild chansing säger att en snällare Dominikansk cigarr kanske skulle kunna fungera ännu bättre.

Churchill fångad i det han var mest känd för - cigarr och arbete

Churchill fångad i det han var mest känd för - cigarr och arbete

Det dröjde bra länge innan jag tog mig för att prova cigarrernas cigarr. Nej, det är inte en Cohiba Esplendidos för den som trodde det. I min värld finns det en cigarr med större symbolvärde än andra, en cigarr som fått namnet efter mannen som rökte just denna cigarr. Winston Churchill har på senare tid, tillsammans med Castro, blivit själva sinnebilden för cigarrökaren. Kanske är det tack vare denna image som det känns så bra att förbereda cigarren?

Cigarr: Romeo y Julieta Churchill (7 x 47)

Cigarren kommer med en ytterst enkel men ack så effektiv gördel, gyllene med svart text och ett stansat mönster (bild). I handen är det en någorlunda ”luftig” cigarr, inte alltför hårt rullad men otroligt konsistent utmed hela sin längd. Täckbladet, från Vuelta Abajo om jag förstått det hela rätt, går i en mjölkchokladbrun nyans och är någorlunda slätt, även om det märks av en förhållandevis rejäl ådring.

Jag tänder upp cigarren och möts direkt av en bra, tjock rök med avrundade toner av läder och nötter. Från starten märks också att draget är väl avvägt; just denna sortens drag, som Churchill-modellen besitter, är precis det motstånd jag vill ha. Efter ett kort tag kommer cederträ och choklad in i röken och ganska snart efter detta mjukas det hela upp av en påtaglig fruktighet.

Efter dryga halva cigarren sjunker fruktigheten undan och kvar är chokladtonen, något utblandad med en vaniljig toffee-karaktär. Allt eftersom blandas en viss del vitpeppar och mineral in i röken, men inte alltför påtagligt eller under någon särskilt längre tid. Under rökningen av denna del får jag kompensera lite på glödområdet, cigarren har en viss förmåga att tunnla om man inte håller ett ständigt flöde av luft genom den. Detta följer med även till slutet, vilket resulterar i varmrökning på en liten sträcka. Om man bortser från det så går cigarren i mål med fortsatt choklad/toffee-karaktär.

Så här i efterhand kan man alltid argumentera hur klokt det är att tända upp en cigarr som bör, enligt vissa i alla fall, lagras upp till tre år innan den konsumeras. Jag ville testa en av de mer legendariska cigarrerna som går att få tag på där ute, ett test som absolut inte resulterade i någon besvikelse. Tvärtemot, nu har jag en referens att gå på och en till Churchill som kommer få spendera ett rejält antal månader till i humidoren innan den tänds upp.

När väl semestern har börjat på allvar, och det ytterst påpassliga hällregnet har anlänt, passar det alldeles utmärkt att ta sig an en av de omnämnda flaskorna som anlände för några veckor sedan. Just denna Glenfarclas var ett ögonblicksköp, alltid trevligt att ha en cask-variant hemma helt enkelt.

Dryck: Glenfarclas 105 Cask Strength

Glenfarclas-destilleriet har varit i bruk sedan 1865 under Grantfamiljens flagg, även om destilleriet som sådant byggdes 1836. Just den här sorten, 105:an, har funnits på marknaden sedan 1968 och ska man tro kännare på nätet var det Glenfarclas som var en av pionjärerna bakom cask strength-idén.

Nåväl, Glenfarclas 105 kommer i en svart, blank metallbehållare med det klassiska motivet av destilleriet påmålat. Flaskan som sådan är sober, en något ”vanligare” whiskyflaska än den 21-åriga. Tyvärr känns det något snålt då man får vanlig metallskruvkork men å andra sidan är det innehållet som räknas.

Med en sprithalt på 60% är det inte så man drar näsan full med ångorna till att börja med. Utan vatten är det en stor ton av vanilj och fat, kombinerat med kryddor, tobak, toffee och en dragning åt en viss fruktighet. Med lite vatten ipytsat öppnas whiskyn upp och går mer åt gräs/halmhållet tillsammans med en ljungton. Fruktigheten öppnas upp, tillsammans med en blommighet (ljungtonen som nämns ovan samt andra).

Outspädd är det en eldig känsla att vispa runt whiskyn i munnen, man känner sig helt enkelt lite lätt bedövad när vätskan har svalts och man drar in lite luft. I och med alkoholhalten är det lite svårt att urskilja några större detaljer i smaken. Här får man nöja sig med en sötma tillsammans med en kryddig ton som går mot kanel där strukturen är något oljig mot gommen.

Tillsammans med lite vatten blir whiskyn desto mer nyanserad. Mjuk, sammetslen och med en behagligt brödig smak inleds whiskyns smakupplevelse. Efter ett tag framträder gräsigheten (som även förekom i doften) tillsammans med mineraler och ljung. Eftersmaken har en klar ton av rökighet samtidigt som jag, i svalget, känner en pepprighet som långsamt tonas ner allt eftersom.

Whiskyn är intensivt bärnstensfärgad i flaskan, den bruna färgen hos outspädd äppelmust med en anstrykning åt det gula hållet sammanfattar utseendet rätt väl. I med någon centiliter vatten i glaset och whiskyn går mot det gula hållet, nästan som brittisk cider.

I Sverige tillhör Glenfarclas 105 Cask Strength beställningssortimentet, med en prislapp på över 800 kronor känns det lite väl magstarkt. Betänk då att den här flaskan går att få tag på för dryga 360 kronor ute i Europa. Whiskyn som sådan är oerhört trevlig, dels helt outspädd och dels med en större dos vatten till. Outspädd är den eldig, mjukt rökig med en kryddig finish. Perfekt i ensamt majestät utan något till, helt enkelt. Med vatten till blir det helt plötsligt en riktig upplevelse med mycket smakdetaljer att utforska. En ombytlig whisky för flera olika tillfällen helt enkelt. Har du möjlighet att jaga tag på en flaska till ”europeiskt pris” är det ett fynd, det svenska priset känns mer folkhälsorelaterat än prisvärt… Tyvärr.

Nästa sida »