Nog lever man fortfarande, dock har jag spenderat mer tid med att leva än att uppdatera bloggen. Kanske är det ett sundhetstecken, jag vet inte. Men nu är det ett nytt år och jag har anförskaffat (eller, rättare sagt, fått) en ny last; pipa. En present helt enkelt som visade sig vara en mycket lyckad sådan, ett nytt njutningsmedel med väldigt mycket stil och klass på köpet.

Som så många andra nyblivna pipägare har det här med packandet av tobaken varit det största frågetecknet. Hur gör man? Vad är för mycket kontra för lite? Vad är för hårt kontra för löst och så vidare. Som svar på dessa frågor hittade jag en tredelad serie från en tysk gentleman som visar, extremt pedagogiskt, hur man får till en perfekt packning.

Del 1:

Del 2:

Del 3:

Har testat denna metod några gånger nu och den fungerar väldigt, väldigt bra. Rekommenderas verkligen.

Och, som vanligt, får jag inleda med att be om ursäkt över extrem frånvaro. Detta, mest, på grund av att jag fått lägga lite mer tid på jobb och den andra bloggen, Tankebrott. Men men, nu är juledigheten här och man kan lägga lite mer tid på roligheter…

harngren

SvD har en lite längre artikel om Måns Härngren och dennes fimpande av cigarretter men, samtidigt, njutande av cigarrer:

Knappt ett år efter den första cigarren drog han igång verksamhet. Fram tills rökförbudet trädde i kraft sommaren 2005 ägnade sig Måns Herngrens firma åt den något bisarra kombinationen filmproduktion och tobaksimport.

– Billiga cigarrer till folket, det var min tanke. Jag tog in allt från handrullade som kostade 30 kronor styck till de dyraste Cohiba som kostade 150 kronor. Givetvis gick bara de dyraste åt, även om de inte alls var lika prisvärda egentligen. Men det är väl samma sak med viner, antar jag. Folk köper de dyraste i tron att de är finare. När det gäller cigarrer slutar det hela tyvärr med att folk står och röker någon Churchillhistoria i tio minuter innan de börjar må illa.

Rätt läsvärd, tycker jag allt.

För nytillkomna besökare kan det vara värt att pekas ut; se till att pröva på sajtens glöggrecept, perfekt att ha vilandes fram till dagarna innan jul.

Ta-ta!

Efter lång frånvaro är det dags att ge sig i kast med ytterligare en recension. Närmare bestämt en cognac av ett, för mig, oprövat märke; Frapin.

Dryck: Frapin VS Luxe

Frapin VS Luxe

Frapin VS Luxe

Familjen Frapin har en lång historia, redan på slutet av 1200-talet hade man etablerat sig i sydvästra Frankrike. Först ägnade man sig åt vinodling men gick så över till destillering och cognacstillverkning. Idag har man 300 hektar mark i Grande Champagne-distriktet, där 200 hektar har vikts åt att odla uni blanc-druvor, som senare kommer att bli cognac.

Denna provade sort, VS Luxe, är den enklaste som man producerar. Notera dock att detta är en grande champagne-sort, så termen ”enkel” får här en något annorlunda klang.

Cognacens färg är mjukt halmgul med en dragning åt lite oranget. Doften från drycken är först och främst blommig, lite ”druvig” och fräsch frukt. Bakom dessa uppfriskande toner anar man torrare toner av choklad och trä samt, på slutet, en antydan av mineral. Således en något torr finish.

På smaksidan förekommer även här en blommighet först och främst, en mild sådan. Detta ackompanjeras strax av ett tydligt drag av druvor tillsammans med en ihållande sötma som är väl avvägd. Den långa, något söta eftersmaken kompletteras på slutet av en lätt vanilj/träfinish.

Denna sort återfinns ej i Sverige, istället får man leta runt utanför landets gränser om man vill ha tag i denna sort (själv fick jag tag på en liter för dryga 250 kronor). Som en VS är denna cognac otroligt trevlig, tillräckligt smakrik för att det inte ska vara ogjort att smutta men inget som kräver total uppmärksamhet. Således starkt rekommenderad.

Till skillnad från många andra cognacsproducenter har Frapin en förhållandevis behaglig hemsida, värt ett besök för den nyfikne.

Södetuna slott, når inte hela vägen fram

Södetuna slott, når inte hela vägen fram

Efter att nog med tid lagts mellan att varit på plats och dags dato har jag haft möjlighet att reflektera lite över vistelsen och, på sätt och vis, ge något av en recension utav detta Södertuna Slott.

Det var i början på november som vi ställde gps’en på Gnesta och iväg vi for, till det slott som DNs hotellpatrull hade sagt så mycket gott om. Ankomsten var lite senare än tänkt men väl inom rimlig tid för att hinna hugga in på det afternoon tea som skulle serveras… trodde vi i alla fall. Istället möttes vi av förhållandevis tomma brickor, lite fantasilös uppdukning samt snittar där kanterna fortfarande var kvar (tanken svindlar!). Det var kanske inte den bästa starten på vistelsen, men det var något man la bakom sig och försökte uppskatta nuet.

Istället bar det ut över stock och sten med jycke i släptåg (men allt som oftast på point) i de parker som omgärdar slottet. Det är här som Södertuna kan skina, för det lär nog vara svårt att hitta härligare omgivningar att ströva omkring i. Lägg då till att tidpunkten var väl vald för att få maximal Sleepy Hollow-känsla, inte illa.

Tanken fanns att man skulle kanske utnyttja spa-möjligheterna eller det vedeldade karet som fanns tillgängligt, men med fullsmockat spa (inklusive tjo’ande och tjim’ande barn) och överfull tunna kändes det knappast särskilt lockande. Vilande på rummet kändes som en bättre idé.

Rummet, ja. Tänk dig Scandic/Quality-klass och… ja, ungefär så. Varken något värre eller något mer tidsenligt/trevligare. Lite synd på miljön men samtidigt inget att direkt totalt racka ner på.

Restaurangen visade sig kunna prestera ungefär som förväntat. Menyn för denna helg såg ut på följande vis:

Förrätt: Gravad, tunt skivad pepparbiff med örtbakad pumpa och rödlöksgelé

Huvudrätt: Pilgrimsmusselfärserad piggvar med blåmusselsås och moandelspotatispuré julienne och friterad sötpotatis.

Ostbuffé

Efterrätt: Choklad- och pinkenötskaka med päronchips och vit chokladsorbet

Till detta serverades ett passande vinpaket (395 SEK / pers).

Denna meny hade huvudrätten som stjärna, för det var en riktigt god piggvar. Förrätten var ok, men lite intetsägande (pepparbiff till trots) medan ostbuffén var väldfyld med många trevliga ostar… de gånger de fylldes på, för det tog slut fort. Efterrätten var väldigt intetsägande, en vardaglig liknelse vore en duglig kladdkaka och en kula med Carte D’Or-glass.

Slutligen fanns kaffe och thé att inta i salongerna på slottet. För den som ville fanns möjlighet att smälta maten till en så kallad spökvandring, själv drog jag mig så långt bort jag bara kunde då jag anade en viss… lokalteatertillställning av det hela. Den fördomen behövde jag inte revidera, om vi låter det vara vid det.

Södertuna visade sig vara begåvade med ett väl tilltaget förråd med Armangac utav alla möjliga årgångar, således blev man tvungen att prova en årgång 1971. Väldigt trevlig och behaglig som avec, även om jag nog skulle föredra en calva av liknande ålder i en sådan miljö. Salongen vi satt i var nämligen utav modell britiskt bibliotek, komplett med mörka träpaneler, stora fåtöljer och en sprakande brasa.

Morgonen därpå intogs en frukostbuffé i huvudbyggnaden, och jag undrar om inte Scandic City Linköpings restaurangchef varit i farten, för maken till taskig logistik fick man leta efter. Köer som korsade varandra, folk som kommer från båda hållen, bestick som tar slut och inte fylls på et cetera et cetera. Detta något frustrerade morgonstund blev inte bättre av att vi hamnade i kön från helvetet vid utcheckning. Någon smart individ krävde att kvittot skulle vara rättstavat för bokföringens skull, något som ledde till totalt kanske femton minuters köande. Som lök på laxen visar det sig att man inte meddelat, vid bokning, att en hundavgift tas ut på dryga 250 kronor. Nog att det är tacknämligt att ta med jycken, men detta borde kunna framgå lite tydligare.

Nå, för dryga fyra tusen kronor så förväntar jag mig en klart bättre, roligare och givande upplevelse än Södertuna Slott har att erbjuda. Kanske är mina minnen lite för rosenskimrande, men jag kan inte låta bli att jämföra med Yxtaholms Slott… och den matchen vinner Yxtaholm, utan problem.

Ej värt pengarna, säger jag.

Nyheter, plain and simple:

  • Intressant bloggpost på Bruichladdichs blogg om en ny serie med whisky som åldrats på plika sorters tunnor. First Growth kallas serien, låter som något att kolla in.
  • Även om det är en plojgrej så låter det rätt kul, inför Halloween fixade cigarrtillverkaren Tatuaje ihop 666 lådor med otäcka cigarrer, kända som the Frank.

This year’s release is the Tatuaje Frank, a 7 5/8 inch by 49 ring cigar whose large construction alludes to the Frankenstein creature played on-screen in 1931 by Boris Karloff. Like Frankenstein’s head, the cigar is blocky and box pressed. The wrapper is stitchy and the band around the cigar is a corpse-like shade of green. Frank comes in a numbered coffin-shaped box of 13

  • Missade du Stockholms öl & whiskymässa? Whiskyguiden.se har en matig genomgång av vad som skedde, vad som provades och vad som var nytt under mässan.
  • Ok, detta pris gör att det blev mer intressant att besöka Ardbegs destilleri. ”Visitor Attraction of the Year award at the Icons of Whisky 2008 in Glasgow”, således att besöksmottagningen är något alldeles extra.

Kort och koncist, men det blir mer framöver. Toodle… O!

En lat måndag leder till en mini-update:

  • Kanadensisk whisky är kanske inget man direkt känner ett enormt sug efter. Dock verkar denna inte vara alltför dum; Canadian Club 30 y.o. Detta destillat har sin premiär för att fira 150-årsjubiléet för tillverkaren av nämnda whisky. 2 000 flaskor har producerats och kan anförskaffas i staterna för dryga 200 USD.
  • CigarCyclopedia skriver om en intressant artikel i tidningen Cigar Buyer, en panel med åtta personer fick i uppdrag att para ihop den lämpligaste spritsorten med en Montecristo Edmundo. Den sort som gick bäst mot cigarren visade sig vara en Hine Cigar Cognac, således något att hålla utkik efter. För närmare detaljer, läs notisen här.

Och mini blev den. Ta-ta!