11 april var det senaste datumet för en recensionspostning ser jag, inte ett alltför bra tecken… Men istället för att hänga läpp för detta kastar jag in mig på en av de två recensioner jag har liggande. Skälet till detta utsvävande (och bristen på uppdateringar) är att ett nytt jobb har säkrats och det är ju alltid värt att fira, n’est-pas?

Cigarr: Cohiba Secretos Maduro 5 (4.3 x 40)

Cohiba Secretos Maduro 5

En av de större nyheterna för 2007 var det faktum att Cohiba gick om Montecristo i frågan om flest sålda cigarrer, mycket tack vare det faktum att man släppt maduro-cigarrer till försäljning. Secreto-varianten är den mindre varianten som finns tillgänglig, en petit corona i sin storlek.

Så fort cigarren plockas upp känner man igen det klassiska svartvita Cohiba-mönstret på gördeln, dock finns ett tillägg på maduroserien – ett svart band längst ned, med texten ”maduro” i guld i relief. Snyggt och sobert, minst sagt. Cigarren är, som vanligt med Cohiba, välbyggd men med den där lätt handgjorda ”looken” (något knotig). Vid lätt tryck går den ihop och svarar bra utan att något bryts. Doften från tobaken är inte alltför framfusigt, här handlar det om sedvanliga lädertoner men med en förvånansvärt tydlig antydan av vanilj.

Tänd ger cigarren rejält med krämig rök från första, perfekta draget. Röken är len mot gommen, nötter och peppar framträder främst men ackompanjeras ganska snart av en vaniljton och trä. Efter ett tag tar en något sträv ton av mörk choklad över, en ton som mjukas upp fram mot sista biten på cigarrens första tredjedel.

Chokladtonerna fortsätter på andra tredjedelen, nu uppblandad med en toffeesmak (vaniljen som bryter in?). Samtidigt kan man ana att en kryddighet kommer in i smaken, det närmsta jag kommer i fråga om att identifera denna ton är att säga att den fick mig att tänka på thai-mat. Viss curryanstrykning tillsammans med gräs. Dock är det bara en antydan som ganska snart äts upp av en riktigt påtaglig chokladton på slutet av denna del.

Sista biten på cigarren fortsätter med choklad tillsammans med kryddor och trä. När cigarren närmar sig fingertopparna har en period av brödighet och läder blandats in i chokladen på ett föredömligt sätt. När dryga en och en halv centimeter av cigarren, efter dryga 90 minuter, återstår läggs den i askfatet lite motvilligt.

Dryck: Quinta do Crasto Late Bottle Vintage 2000 (port)

Quinta do Crasto LBV 2000En halvflaska av denna dryck hade stått oöppnad på tok för länge hemma. ‘Vad bättre än då korka upp den till en Cohiba?’ tänkte jag och gick vidare med mitt värv. Som syns i överskriften är porten en Late Bottle Vintage (2000) från Douro-distriktet.

Upphällt i glaset är portvinet mörkrött med en dragning åt en viss tegelton. Som med så många andra LBVer är det knappt att ljuset orkar genom vätskan när man håller upp den mot ljuset. Doften från vinet är kraftig sötma och med vanilj, björnbär, toffee, plommon och svarta vinbär. Det är rejält mustigt samtidigt som det inte blir för tungt att insupa.

En första provsmakning är lite förvirrande då smakerna inte riktigt ger sig till känna till en början utan det som slår en är en kraftig sötma som ackompanjeras av en behaglig syrlighet. Efter en stunds funderande tycker jag att det står klart att den vanliga russin/katrinplommontonen återfinns i smaken. Syrligheten tycker jag får sin förklaring då en viss anstrykning av körsbär förekommer, något som också skulle förklara en avslutande strävhet på vinet.

Som en liten påminnelse tog jag med ett glas av Clément rhum vieux, eftersom jag hade en svag aning om att den skulle gå riktigt bra gentemot Cohiban. Denna aning visade sig stämma riktigt bra; medan portvinet gjorde ett passabelt jobb gentemot cigarren såg romen till att blanda sig väl med cigarrens sötma och något gräsiga ton.

Slutsatsen är att cigarren är en riktig fullträff, både om man ser till smakerna och till priset (dryga 65 SEK i EU-land). Har upptäckt att en rhum agricole till just Cohiba-cigarrerna gör sig riktigt bra, klart bättre än till andra cigarrer, så har ni möjligheten att testa kan detta verkligen rekommenderas. Efter denna upplevelse kan jag garantera att fler Secretos Maduro 5 kommer återfinnas i min humidor.

Tillbaka på rummet efter en stilla stund med en Montecristo 1, ett glas 8-årig rom samt en god bok. Kvällen hade varit riktigt bra om det inte hade varit för en kall avslutning vilket gör detta skrivande till en övning i rättstavning…

Montecristo 1, rom och en god bok

  • Vad gör inte amerikaner för att få röka äkta, kubanska cigarrer? Tja, det enda, lagliga sättet är att röka cigarrer rullade av tobak som har sitt ursprung från pre-embargotiden. En sådan cigarr är Vuelta Abajo-cigarrer, en cigarr som härstammar från Dominikanska Republiken. Förutom den kubanska tobaken ingår vintageblad från Dominikanska Republiken (8-årig) samt ett Brasilianskt täckblad (maduro om man ska tolka recensionen. För fem dollar per cigarr är det inte alltför tungt prissatt… samtidigt kan man ju flina lite åt detta vi i Europa, helt lagligt, kan köpa äkta vara.
  • Detta är något som passerat under radarn; ett nytt destilleri för whisky är på gång. En svensk sådan, till på köpet. Enligt The Scotch Blog hör destilleriet hemma på ön Ven, mitt mellan Sverige och Danmark. Till en början verkar det som om man kommer att skeppa råvaror mellan Skottland och Sverige, man får anta att man siktar på ett ”självförsörjande” destilleri i framtiden.
  • De glada som var på plats när Bruichladdich-destilleriet åter öppnade sina portar 2001 kunde köpa en limiterad flaska med texten ”I was there” på för dryga 450 kronor. Idag ska denna flaska, enligt Fortune Magazine (via Ladieblog) vara värd i runda slängar 8400 kronor. Schyst investering…
  • Enligt Cigar Aficionado jobbar Rocky Patel på en liten omgång säsongscigarrer, Rocky Patel Summer Blend. Cigarren består av en Nicaraguansk inlaga, täckblad från Ecuador utav Sumatratyp samt omblad från Kamerun. Karaktären på smaken sägs vara medium till fyllig med peppriga toner; ”It just has enough spice… with almost some sweet undertones to it.”

Det var dagens genomgång. För den som känner sig cigarrsugen i Lkpg-området kommer jag försöka att ta mig en cigarr vid Scandic City om vädret tillåter framöver. Den som vill göra det till en herf är hjärtligt välkommen.

Efter en synnerligen bra, stillsam dag tycktes det vara en perfekt tid att åter dyka ner i recensionträsket, treva omkring sig och se om man får med sig något upp. Denna gång blev det en cigarr från Carlos Toraño, en av de nyanlända amerikanska rökverken, samt två stycken glas utav ädla droppar.

Cigarr: Carlos Toraño Cameroon 1916 Torpedo (6 1/2 x 54)

Carlos Toraño Cameroon 1916

Familjen Torãno gillar att sätta milstolparna i familjens historia på sina cigarrer. Exodus 1959 (recenserad här) fick sitt namn efter det årtalet som familjen gav sig av från Kuba och dess förstatligande av cigarrindustrin. Cameroon 1916 är ett mer lyckat årtal, det var nämligen vid den här tiden som familjen lämnade Spanien bakom sig och etablerade sig på Kuba.

Som bilden ovan antyder kommer cigarren med ett cederträfodral och två gördlar (lägg märket till att gördeln egentligen är mossgrön, inte svart). Det kamerunska täckbladet går i mellanbrunt och är lent under fingrarna även om en viss ådring förekommer (och ack denna känslighet som dessa täckblad har), tittar man i lite motljus förekommer en viss oljighet men inte direkt påtagligt. Cigarren är, som alltid med Toraños produkter, välbyggd bortom ordets betydelse – jämn och robust med en respektingivande tyngd. Doften från cigarren är sötma, läder och kryddighet i kombination med den rena tobaksdoften.

Upptänd är draget väl avvägt, det märks att det finns en hel del material i cigarren då man får göra en liten, liten ansträngning för att dra genom luft, perfekt i min mening. Direkt vid första draget är röken krämig, tjock och angenäm med en mild sötma. Kryddigheten dominerar tidigt in, även om tonen får samsas med främst kaffesmak men även, lite avlägset, choklad. Efter ett tag kompletteras detta med smörkola och en anstrykning av sandelträ. Framåt slutet på första tredjedelen kommer jordighet in i smaken samtidigt som jag känner en viss fruktighet i rökens sötma.

Den andra tredjedelen domineras till en början av lite skarpare smaker som gräs och nötter, sötman finns dock kvar under denna passage. När jag når mitten av cigarren kommer en tydlig chokladsmak, i detta skedet gör sig cognacen väldigt bra då den framhöver smörkolasmaken som finns i bakgrunden (se nedan). När jag börjar närma mig slutet på denna del blir cigarren påtagligt med beskedlig; nu är det mer grädde, kola och choklad på bekostnad av de sträva tonerna av gräs, kryddor och jord. I och med detta gör sig även romen väldigt bra som komplement.

Sista delen av cigarren får en brödig touch och i samband med detta antar cigarren en något konditoriaktig ton, choklad- och vaniljtoner i röken förstärker detta intryck. Tyvärr är det i detta läge som täckbladet spricker en aning, inte så mycket att cigarren ger sig men tillräckligt för att vara inge ett något luggslitet uttryck.

Jag har hävdat med en dåres envishet att i stort sett alla cigarrer jag rökt tar dryga timmen att ta sig genom, oavsett façon. Denna envishet har nu ett antal gånger fått ge sig, så även med denna cigarr. Närmare två timmar sitter jag och puffar på denna tingest innan jag ser det för gott att lägga ner den i askkoppen, att kalla cigarren för en ”slow burner” är ingen överdrift. Cigarren är riktigt prisvärd, mycket smak och tillräckligt komplex för att tillgodose de flesta gommar där ute, det är en cigarr jag utan att blinka kan rekommendera.

Dryck: Havana Club Añejo Reserva (rom)

Havana Club Añejo Reserva Havana Club är det enda stora märket från Kuba idag, ett märke som samägs av Pernod-Ricard och Cubaron sedan 1993. Just den här sorten, Añejo Reserva (40%, 259:- på Systembolaget), är en sjuårig rom som destillerats i kolumnpannor varpå den lagrats i 180-litersfat av amerikansk ek.

Romen är bärnstensfärgad med en dragning åt det mörka hållet. Doften från romen är komplex, här ryms söta toner av vanilj, päron och smörkola tillsammans med lite mer kryddighet, trä och gräs/halm.

Smaken är, liksom doften, fulländad och innehållsrik. Kaffe, choklad, bränt socker och tobak ryms i den första, direkta upplevelsen medan fat- och kryddtonerna kommer i andra hand. Det är en väldigt behaglig och rund rom, denna añejo reserva, som jag tycker passar alldeles utmärkt som en avec och till lite snällare cigarrer.

Till Toraño-cigarren blir denna rom lite väl mesig, jag har svårt att säga att det är romen jag dricker när jag för glaset till munnen. När chokladtonerna blommar ut gör sig romen riktigt bra men annars är det nästan lite synd att ”slösa” romen, bättre att ta ett glas vatten eller ett glas port till 1916-cigarren.

Dryck: Grönstedts XO (cognac)

Grönstedts XO Visst, det är lite IKEA-varning på Grönstedts vid det här laget (både på denna blogg och i svensk spritkultur) men likväl går det inte att komma ifrån att det är en fruktansvärt prisvärd cognac med ett kvalitetstänk som står sig nog så väl gentemot den utländska konkurrensen.

Grönstedts XO (40%, 321:- på Systembolaget) är en cognac där snittåldern på de ingående beståndsdelarna ligger på dryga 20 år (därav förkortningen för Extra Old).

Färgen på cognacen går i mörk bärnstensfärg, mörkare den ovan recenserade romen. Med denna dryck är doften fantastiskt mustig, förutom de sedvanliga tonerna av torkad frukt, fat och bränt socker så anar jag en blomighet och citrusfrukter samt inslag av fikon och något som jag skulle kunna beskriva som parfym. Undrar om det är valet av ek (limousine?) vid lagringen som slår igenom här…

Efter kontakt med gommen fortsätter superlativen, här är det en lång eftersmak som inte skäms för sig. Som vanligt med lite äldre cognac finns här en lättare vaniljton tillsammans med fat samtidigt som man känner av de torkade frukterna. Utöver detta känns bränt socker/knäck och citrustoner, där jag associerar till grapefrukt då en lätt antydan av beska återfinns i slutnoterna.

Även denna avec var lite misslyckad till cigarren då den i stort försvann smakmässigt, liksom med romen var det när cigarren rörde sig mot kaffe/choklad som cognacen gifte sig väl. Nej, ta då hellre denna helt rent i ett tulpanglas och gör som jag förslog här ovan för cigarren. Det är synd på så mycket doft och smak att det ska förgås i ett förvisso väldoftande men dominerande rökmoln.

(Cigarren har förvarats i 65% luftfuktighet utan cellofan)

Det får väl ses som en bra dag när man kan hämta ut ett gäng kubaner från jobbet, dock handlade det mer om struliga FedEx än att Saab börjat hushålla med rökdon. Svårt att låta de nyanlända cigarrerna vara, således en perfekt ursäkt för att få till en recension av en av de nykomna tillsammans med en nyinförskaffad rom.

Cigarr: Partagas Serie D No. 4 (4.8 x 50)

Partagas Serie D No. 4

Med en historia som påbörjades 1845 på Kuba är Partagas ett av de äldre märkena på marknaden. Tillverkad på Kuba (om vi bortser från post-revolutionsmärket som samexisterar) är 4:an en cigarr som omnämns som en av de bättre robusto-faconerna som finns där ute.Cigarren är riktigt välbyggd, kraftig utan att vara benhård, samtidigt som täckbladet är sammetslent trots att vissa knotigheter och småveck kan skönjas. Doften från den otända cigarren är utav gräddighet, läder och trä där lädertonen dominerar.

Att tända cigarren går på ett kick, det tar inte många sekunder förrän jag har en perfekt glöd kring hela änden på cigarren. Första draget är lätt och oforcerat; jag slås av hur behagligt dels draget är och hur den ovan nämnda mjukheten i täckbladet märks av med cigarren stucken i mungipan. Smaken består till en början av cederträ och läder tillsammans med en lätt pepprighet. Ganska snart märks en behaglig sötma i röken och jag undrar om det inte är en antydan av körsbär i det hela. Denna fruktighet består med cigarrens första tredjedel samtidigt som smaken är allmänt avrundad där ingenting tar en framträdande plats. På slutet av denna tredjedel märker jag av en ton av halm och mineraler.

Den andra tredjedelen övergår i en kraftigare läder/trä-ton samtidigt som jag märker av en viss torrhet i munnen, dock ej obehaglig. Rökens avrundning består i allt detta, mycket tack vare den ovan nämnda sötman. En klar gräddighet börjar komma in när cigarren närmar sig den sista tredjedelen. Mot slutet kommer en kryddighet in tillsammans med en lätt smak av nötter samt jordighet.

När halva cigarren är rökt är jag tvungen att tända upp den igen då den slocknat, detta beteende återkommer några gånger vilket understryker min misstanke; det var kanske inte helt klokt att direkt tända upp en nyanländ cigarr. Damn my curiosity. Detta innebär också en misstanke om att smaken kan vara väl knuten i jämförelse med potentialen. Får med all säkerhet skäl att återkomma på denna punkt således. I och med de oberäkneliga brandegenskaperna hos cigarren är askan en inte alltför vacker historia; flagig och med tydliga ringar.

Rom: Clément Vieux VO (Martinique)

Clément Rhum Vieux VOClément Rhum Vieux är liksom sin granne J Bally en rhum agricole från Martinique, närmare bestämt destilleriet Simon (som också delas med J Bally). Anförskaffat av M. Homère 1887 anses märket tillhöra gräddan av rom från ön. Clément görs från fririnnande sockerrörssaft som destilleras i kolumnpannor innan den läggs på 34 000-literstankar för att ge romen stor kontakt med luften.

Romen kommer i en väldigt sober flaska med raka, rena linjer och stilfull framsida. Drycken är mellanbrun till färgen men har också inslag av grönt och beiget i sig. Med näsan i glaset uppfattar man tydliga toner av gräs/halm, citrus och choklad i doften, samtidigt finns där ett inslag av bränt socker och rostat fat. Efter ett tag kan man också skönja en lätt antydan av blomighet i doften

Smaken är mjukare än man är van vid med rom, utan förvåning så påminner den starkt om J Bally-romen. Här återkommer choklad tillsammans med gräs/halm och fatkaraktär. En bakgrundssmak som är svår att sätta fingret på defineras på Systembolagets sida för drycken som ”lakrits” och jag är böjd att hålla med. Inte alltför pregnant men tillräckligt närvarande för att man lätt kan känna igen sältan/sötman i anistonen.

Tillsammans med cigarren är det en blandad kompott; romen tar fram mineraltonen i cigarren men samtidigt vill den inte riktigt gifta sig med cigarrens läder- och träsmak. Men, som jag flaggade för ovan, jag tror det kan finnas skäl att återkomma till denna kombination framöver.

(Cigarren har förvarats i 65% luftfuktighet utan cellofan)