Södetuna slott, når inte hela vägen fram

Södetuna slott, når inte hela vägen fram

Efter att nog med tid lagts mellan att varit på plats och dags dato har jag haft möjlighet att reflektera lite över vistelsen och, på sätt och vis, ge något av en recension utav detta Södertuna Slott.

Det var i början på november som vi ställde gps’en på Gnesta och iväg vi for, till det slott som DNs hotellpatrull hade sagt så mycket gott om. Ankomsten var lite senare än tänkt men väl inom rimlig tid för att hinna hugga in på det afternoon tea som skulle serveras… trodde vi i alla fall. Istället möttes vi av förhållandevis tomma brickor, lite fantasilös uppdukning samt snittar där kanterna fortfarande var kvar (tanken svindlar!). Det var kanske inte den bästa starten på vistelsen, men det var något man la bakom sig och försökte uppskatta nuet.

Istället bar det ut över stock och sten med jycke i släptåg (men allt som oftast på point) i de parker som omgärdar slottet. Det är här som Södertuna kan skina, för det lär nog vara svårt att hitta härligare omgivningar att ströva omkring i. Lägg då till att tidpunkten var väl vald för att få maximal Sleepy Hollow-känsla, inte illa.

Tanken fanns att man skulle kanske utnyttja spa-möjligheterna eller det vedeldade karet som fanns tillgängligt, men med fullsmockat spa (inklusive tjo’ande och tjim’ande barn) och överfull tunna kändes det knappast särskilt lockande. Vilande på rummet kändes som en bättre idé.

Rummet, ja. Tänk dig Scandic/Quality-klass och… ja, ungefär så. Varken något värre eller något mer tidsenligt/trevligare. Lite synd på miljön men samtidigt inget att direkt totalt racka ner på.

Restaurangen visade sig kunna prestera ungefär som förväntat. Menyn för denna helg såg ut på följande vis:

Förrätt: Gravad, tunt skivad pepparbiff med örtbakad pumpa och rödlöksgelé

Huvudrätt: Pilgrimsmusselfärserad piggvar med blåmusselsås och moandelspotatispuré julienne och friterad sötpotatis.

Ostbuffé

Efterrätt: Choklad- och pinkenötskaka med päronchips och vit chokladsorbet

Till detta serverades ett passande vinpaket (395 SEK / pers).

Denna meny hade huvudrätten som stjärna, för det var en riktigt god piggvar. Förrätten var ok, men lite intetsägande (pepparbiff till trots) medan ostbuffén var väldfyld med många trevliga ostar… de gånger de fylldes på, för det tog slut fort. Efterrätten var väldigt intetsägande, en vardaglig liknelse vore en duglig kladdkaka och en kula med Carte D’Or-glass.

Slutligen fanns kaffe och thé att inta i salongerna på slottet. För den som ville fanns möjlighet att smälta maten till en så kallad spökvandring, själv drog jag mig så långt bort jag bara kunde då jag anade en viss… lokalteatertillställning av det hela. Den fördomen behövde jag inte revidera, om vi låter det vara vid det.

Södertuna visade sig vara begåvade med ett väl tilltaget förråd med Armangac utav alla möjliga årgångar, således blev man tvungen att prova en årgång 1971. Väldigt trevlig och behaglig som avec, även om jag nog skulle föredra en calva av liknande ålder i en sådan miljö. Salongen vi satt i var nämligen utav modell britiskt bibliotek, komplett med mörka träpaneler, stora fåtöljer och en sprakande brasa.

Morgonen därpå intogs en frukostbuffé i huvudbyggnaden, och jag undrar om inte Scandic City Linköpings restaurangchef varit i farten, för maken till taskig logistik fick man leta efter. Köer som korsade varandra, folk som kommer från båda hållen, bestick som tar slut och inte fylls på et cetera et cetera. Detta något frustrerade morgonstund blev inte bättre av att vi hamnade i kön från helvetet vid utcheckning. Någon smart individ krävde att kvittot skulle vara rättstavat för bokföringens skull, något som ledde till totalt kanske femton minuters köande. Som lök på laxen visar det sig att man inte meddelat, vid bokning, att en hundavgift tas ut på dryga 250 kronor. Nog att det är tacknämligt att ta med jycken, men detta borde kunna framgå lite tydligare.

Nå, för dryga fyra tusen kronor så förväntar jag mig en klart bättre, roligare och givande upplevelse än Södertuna Slott har att erbjuda. Kanske är mina minnen lite för rosenskimrande, men jag kan inte låta bli att jämföra med Yxtaholms Slott… och den matchen vinner Yxtaholm, utan problem.

Ej värt pengarna, säger jag.

… sitter det inte fel med att titta lite på vad som händer ute i vida världen:

  • Av någon anledning är den amerikanska cigarrvärlden helt skräckslagna efter första omgången SCHIP-kohandel. Känns då roligare att ägna sig åt recensioner och upptäckandet av nya märken och modeller. Ett sådant är Rocky Patel som prövades för inte alltför länge sen här. Nu är det Keepers of the Flame som gett sig på att prova Olde World Reserve Torpedo, en boxpressad madurovariant. Som vanligt med KotF-recensioner är det inte bara tyckande utan också en rejäl slev med info om tillverkaren. Rekommenderad läsning.
  • Cognac som drinkmix? Jag förstår att herrarna tappar monokeln och damerna viftar med sina spetsnäsdukar men Courvoisier har beslutat att flirta med, får vi anta, den ungdomliga konsumenten. Courvoisier Exclusif heter drycken som lanserades nyligen med bland andra Ushers hjälp (bara det är ett tecken av apokalyptiska mått), priset sägs ligga på runt omkring 50 USD.
  • Att samla är en av mänsklighetens stora intressen, oavsett om det gäller viktiga saker (till exempel, from the top of my head; cigarrer) eller mindre viktiga saker (you name it). Leo Doloff såg det som sin uppgift att hitta intressanta askfat. Charmen i det hela ligger i det faktum att han samlade på, som han såg det, unika objekt. Kvantitet fick stå tillbaka för kvalitet. Kul och välskriven liten artikelCigar Aficionado.
  • Spenderade en eftermiddag på Dufweholms Herrgård där afternoon tea serverades för inbjudna gäster. Resultatet var blandad måste jag tillstå. Förvisso en mysig miljö i sen 1800-talsanda men det framdukade lämnade en del att önska, dessutom förtogs stämningen av sådana enkla saker som halvtråkig inredning i badrummen (helhetsintryck, n’est-pas?) och lite allmänt slarv. Positivt är att det verkar gå att få afternoon tea här vilken dag som helst på veckan, vilket alltid kan vara till fördel. Pris per person ligger på 150:-, då ingår té/kaffe, snittar, hårda och mjuka kakor och chokladbollar. För min del tycker jag att Yxtaholm smäller högre… men vi har inte prövat Sundbyholm än.

Yxtaholms SlottHar du något för dig i helgen? Om inte så kan jag starkt rekommendera ett besök på Yxtaholms Slott. Vackert beläget strax utanför Flen i hjärtat av Södermanland är vistelsen en fröjd för ögat. Rättelse: det är mer än en fröjd för ögat. Yxtaholms Slott innehar en av Sverigs mest unika samling av Calvados (och en av Europas mest exklusiva årgångssamlingar, allt enligt hemsidan) och har bland annat öppet för provsmakning av sortimentet.

Men det finns mer än calvados på Yxtaholm. Förutom en väl tilltagen whiskylista finns det också gott vin och, framför allt, den mättande Afternoon Tea. Lördagar annordnas denna lilla tillställning där det bjuds på te/kaffe, nybakta scones med vispad grädde och sylt, ett antal sorters snittar, kakor, tårtor etcetera. Listan kan göras längre.

Och när väl magen står i fyra hörn på eftermiddagen kan man tänka sig att en bastu passar. Med utsikt över Yxtasjön (del av det intrikata vattendrag som skär genom hela nejden med bl.a. Mellösasjön och Stockfjärden) är det ingen dum inledning på kvällen och uppvärmning inför maten.